Tidigare i höstas aviserade Ulf Kristerssons regering att den skulle avveckla alla statliga bostadssubventioner. Precis före jul smyger man ut nyheten att regeringen även har beslutat att lägga ner två utredningar som syftade till att motverka bostadssegregationen. Dels den så kallade Boendesegregationsutredningen (Fi 2022:20), men även utredningen om ett statligt ägt fastighetsbolag (N2022:04).
Agerandet kan inte tolkas som något annat än att regeringen helt väljer att ta sin hand från bostadspolitiken. Det har gått så långt att vi börjar undra varför regeringen ens har tillsatt en bostadsminister? Nu har vi har något så ovanligt som en minister utan politik. Frågan måste ställas: vad ska bostadsministern göra under de kommande fyra åren?
Bostadssegregationen är en av vår tids största samhällsproblem och roten till många av de problem vi ser i samhället i dag. Här har politiken länge suttit på händerna, men när det äntligen börjar hända något så väljer regeringen att dra i handbromsen. Segregationen och alla problem som följer med den ska bekämpas med alla till buds stående medel. Då kan vi inte ha en regering som backar in i framtiden.
Det statliga investeringsstödet bidrog till att över 50 000 hyresrätter med rimlig hyra byggdes eller påbörjades under fyra år. Många av dem byggdes här i Södermanlands län. Och många kommuner, inte minst i expansiva regioner i norra Sverige, pekar på att investeringsstödet är en förutsättning för att man ska kunna hålla en tillräckligt hög byggtakt framgent.
När högerpartierna (M, SD, KD och L) presenterade sin budget aviserade man att samtliga bostadssubventioner helt ska avskaffas från och med årsskiftet. Något som gör Sverige tämligen unikt bland våra grannländer. Statliga bostadssubventioner är en självklarhet i bland annat Tyskland, Frankrike och Nederländerna. Och inte minst i våra nordiska grannländer. Finland, med en befolkning hälften så stor som Sveriges, lägger motsvarande 40 miljarder kronor på stöd till byggande av rimligt prissatta hyresrätter.
207 av landets 290 kommuner uppger att de har brist på bostäder enligt Boverket. Då ska man komma ihåg att det har varit ännu värre. 2017, alltså året då investeringsstödet infördes, svarade 255 kommuner ja på samma fråga. En positiv utveckling som nu alltså riskerar vända åt fel håll.
Utan investeringsstödet blir en nyproducerad tvåa drygt 1 000 kronor dyrare per månad. För en höginkomsttagare kan det låta som en småsumma. Men en tusenlapp är mycket pengar för en ung vuxen eller en ensamstående förälder. Inte minst i dessa tider. Drömmen om en egen bostad skjuts på framtiden och våra unga får det allt svårare att pröva sina vingar.
Vi byggnadsarbetare är stolta över våra jobb men det skaver när vi bara får bygga för dem med tjock plånbok. Vi vill att politiken tar kontroll över bostadspolitiken, inte lämnar walkover.
Ulf Kristerssons regering upprepar gamla högerregeringars misstag och tror att marknaden ska lösa allt. Historien har visat att det inte fungerar. Det leder till bostadsbrist, skenande priser och långa kötider. Byggsektorn är en motor för ekonomin och i dessa tider behövs en kraftfull statlig bostadspolitik. Den gamla sanningen att en byggnadsarbetare sätter tre andra i arbete stämmer fortfarande. Vi har inte råd med en passiv regering, staten måste ta ett större ansvar för bostadsbyggandet.
Jan Andersson
Ordförande, Byggnads Mälardalen