Trots att självaste Carl Bildt för ett par år sedan i teverutan totalt avfärdade mina kvalifikationer som säkerhetspolitiker så dristar jag mig till att ge mig in i den aktuella debatten. Jag tycker nämligen att hans efterträdare på M-ledarposten Ulf Kristersson drivit frågan om Natomedlemskap utan respekt för det som brukar gälla i säkerhetspolitiken. Det är en fråga som skall hanteras varsamt och där vi bör söka både långsiktighet och största möjliga samförstånd.
När det är valår är det förstås extra frestande att växla upp tempot i debatten och utmana motståndaren, men om man gör anspråk på statsministerposten så måste man kunna visa besinning och inte som Kristersson kräva att vi på ett par månader överger en säkerhetsdoktrin som så länge varit stabilt förankrad hos svenska folket och dessutom rycka på axlarna åt kravet på bred enighet.
I tider av oro är det förstås skönt att kunna visa handlingskraft och erbjuda väljarna enkla, snabba lösningar. Just nu tycks många tro att medlemskap i Nato är en sådan enkel, snabb lösning – en riktig så kallad quick fix. Opinionsmätningar tyder på det, men det förtjänar påpekas att det fortfarande bara är knappt hälften som tycker så. Också många i mitt eget parti tycks glida in på ett sluttande plan. Även jag inser att om verkligheten hastigt förändras så måste man vara beredd att ompröva, men jag vill inte åka rutschkana in i förhastade beslut.
Putin har förvisso på nolltid möblerat om i den europeiska säkerhetsordningen genom att invadera Ukraina med stor grymhet. Men hur akut möblerar det om hotbilden här uppe i Norden? I själva verket har vi ju en egen nordisk säkerhetsordning med de två alliansfria staterna Sverige och Finland som en krockkudde mellan Nato och Ryssland och förut Warszawapakten.
Jag har alltid varit övertygad om att det inte bara gynnat oss själva utan att den krockkudden också gillats av jättarna både i öst och väst ända sedan kalla kriget. I väst ställer man ju till och med upp på olika former av säkerhetsgarantier så länge vi vill vara alliansfria. Vad är det som säger att denna nordiska säkerhetsordning inte skulle kunna fungera i fortsättningen? Åtminstone medan vi får tid att tänka och se vad som händer i närtid. Vad är det som är så bråttom? Ryssen står ju inte för dörren.
En möjlig lösning för Ukraina som framskymtat är att de förklarar sig alliansfria, kombinerat med vissa säkerhetsgarantier från väst. Alltså någon slags modell á la Sverige och Finland. Det är inte en ny tanke för Ukrainas del, den borde realiserats mycket tidigare och verkar nu tyvärr mindre sannolik i dagsläget. Klart är dock att om Sverige och Finland nu överger alliansfriheten så skulle det vara mycket svårt för alla parter att ha tilltro till en sådan lösning för Ukraina.
Till sist, vill vi verkligen gå med i ett Nato vars ledande nation om två och ett halv år återigen kan ha en president som heter Trump? Och vill vi verkligen in under Natos kärnvapenparaply? En gång i tiden lyckades det socialdemokratiska kvinnoförbundet genom en fantastisk politisk bedrift övertyga först det egna partiet och sedan hela nationen att Sverige ska vara kärnvapenfritt. Kan vi verkligen kalla oss kärnvapenfria om vi går med i Nato, även om vi slipper stationera dem på svenskt territorium?
Jag ser nu fram emot den säkerhetspolitiska analys som regeringen låter göra. Sen vill jag att vi får tid att överväga alternativen noga, att söka bred enighet och inte låta oss hetsas till beslut av varken högern, Finland eller Putin.
Maj-Lis Lööw
Gråsosse från Mariefred