Företrädare för Centern och Liberalerna har de senaste dagarna debatterat nyttan av de tillfälligt sänkta arbetsgivaravgifterna för unga vuxna. Det är lätt att konstatera att de sänkta avgifterna inte annat än marginellt bidragit till att sänka arbetslösheten bland unga. Däri har Liberalerna rätt. På samma sätt har de rätt när de beskriver företagens problem att rekrytera nya medarbetare. Ett problem som de delar med offentlig sektor. Men sedan brister analysen från det parti som ansvarar för såväl arbetsmarknads- som utbildningspolitik i högerregeringen.
Samtidigt som vi har många arbetslösa så finns en kompetensbrist som gör att företag och offentlig sektor inte kan anställa i den omfattning de önskar. Lösningen för att möta båda dessa utmaningar är att utbilda fler. Regeringen har i vårändringsbudgeten gjort vissa satsningar men de är långt ifrån tillräckliga. SFI-satsningen för ukrainare räcker för 20-25 procent av dem som finns i Sverige. Vad ska de andra göra? De 3 000 utbildningsplatser som dragits bort från landets folkhögskolor 2023 borde komma tillbaka som ett träffsäkert sätt att möta bland annat avhoppare från gymnasiet. Drygt 2 200 personer sökte förra året till en lokförarutbildning – 66 togs in. Hur hjälper det oss pendlare att slippa mötas av inställda tåg på grund av personalbrist?
På område efter område väljer liberalpartisternas ministrar att skuldbelägga den som är arbetslös. Nu senast genom att säga att det är för "fett" att vara arbetslös. På vilket sätt blir det lättare att anställa undersköterskor, lokförare, ingenjörer, lärare och bilmekaniker genom att göra livet svårare för den som är arbetslös?
I Sverige bor vi 10,5 miljoner. Vi behöver varandra och kan göra det till ett bra land tillsammans. Ge därför fler människor möjlighet att studera för att de ska kunna vara med och lösa våra gemensamma utmaningar. Detta borde inte vara politiskt kontroversiellt, men om man låter de snabba twitter-formuleringarna styra politikens utformning kan det bli det – och det är väl inte så vi vill ha det?