Lördagen 7 oktober så protesterade lärarna på Fristadstorget. Mycket bra. Ni har mitt fulla stöd. Jag dök inte upp, tyvärr. Jag valde i stället att umgås med mina barn. Jag kan bara beklaga, men fem dagar i veckan i en underfinansierad, underprioriterad och på flera sätt vanskött verksamhet räcker för mig. Den svenska skolan, som jag upplever det, verkar bara handla om ekonomi och att få fler elever, inte alls om god kvalitet eller möjligheter för elever att på ett bra sätt ta till sig undervisningen.
I debatten hamnar ofta ljuset på friskolorna, men detta är inte ett friskoleproblem, det är snarare ett systemfel. Eftersom varje enskild elev är en inkomst så är det viktigast att locka dem till skolan med alla till buds stående medel, vilket leder till att man inför elever och föräldrar utmålar en orimlig bild av vilka möjligheter och förutsättningar som finns. Att löftena sen inte är möjliga att infria, det får lärarna försöka kompensera för, även om det inte var de som lovade guld och gröna skogar.
Det stora problemet med att vara lärare är egentligen inte att lönen är för låg eller att arbetsbördan är för hög, utan det är känslan av att inte kunna göra ett bra jobb eller att inte kunna känna sig respekterad för de kunskaper och erfarenheter man har. Efter mer än tjugo år i yrket har jag och många med mig rätt bra koll pedagogik och på vad som är bra metoder, men det tas inte på allvar. Det är inte lärarnas pedagogiska kompetens eller elevernas förutsättningar som är grunden för verksamheten, utan det verkar viktigast att schemat går ihop någorlunda så att verksamheten på ytan går runt och att budgeten för enheten är i balans.
Det här med att möta eleverna där de befinner sig och ge dem det stöd och den uppbackning som de förtjänar, verkar vara något som man bara pratar om. Så länge som föräldrarna inte klagar alltför högljutt och tidningarna inget skriver om det, så förändras inte så mycket. Så vi kan väl konstatera att prioriteringarna inte är så speciellt genomtänkta.
Så, jag valde trots det att i lördags fokusera på de värdefulla och fantastiska ögonblicken med mina barn istället. Kampen för elevernas bästa fick anstå till måndagens lektioner. Vi åkte till Båven och fiskade istället. Jag orkade faktiskt inte tänka mer på skolan på en lördag också, men målsättningen att ge de elever som vill lära sig de bästa förutsättningarna jag kan, den tummar jag aldrig på. Det var ju det som fick mig att spendera flera år på universitetet. Alltför att få möjlighet att göra skillnad, men utan vettiga verktyg känns det som ett omöjligt uppdrag. Sen är politikerna förvånade över att lärare hoppar av och söker sig bort från skolan, eller att det är svårt att rekrytera nya studenter till lärarutbildningen. Man häpnar!
Gymnasielärare, Eskilstuna