Den senaste tiden har vi kunnat läsa i media, lyssna på radio och sett nyhetssändningar på TV hur personer med psykiatriska diagnoser bollas mellan olika vårdnivåer i samhället utan att få hjälp någonstans.
Som patient börjar man sitt vårdsökande genom ett första besök hos primärvården hos den vårdcentral där man är listad. Där konstateras att man är för sjuk för att de ska kunna hjälpa den vårdsökande. Man blir då remitterad till psykiatrins öppenvårdsmottagning. Där konstateras att man är för frisk för att man ska kunna erbjuda adekvat hjälp.
Psykiatrin kanske ser dessa hjälpsökande och förtvivlade människor som okynnessökande – eftersom man slår dövörat till för deras hjälpbehov.
Hur och varför har det blivit på detta sätt? Detta skulle aldrig kunnat inträffa för andra kroppsliga sjukdomar. Om en person med symtom på hjärtinfarkt kommer till en vårdcentral skickas man omedelbart till specialistvård med ambulans för att få akut vård. Men detta gäller inte för personer med en själslig infarkt som är oförmögna att själva reda ut sin situation. Man blir osynliggjord av vården som bollar dessa förtvivlade och utsatta människor mellan sig i ett oändligt moment 22 kaos.
Fram till slutet på 1980-talet hade Sverige 36 000 vårdplatser inom psykiatrin, huvuddelen av dessa vårdplatser fanns inom de 34 i huvudsak statliga mentalsjukhusen. Sverige var då ett av de länder som hade flest slutenvårdsplatser för psykiatriska patienter i världen per invånare.
Men så började den stora nedläggningen av vårdplatser. Först ut var Sundby sjukhus i Strängnäs med som mest 1 300 vårdplatser. Förutom vård till sörmlänningar beredde man också vård till personer från Västmanland som aldrig haft ett eget mentalsjukhus och även ifrån Stockholm.
1987 stängdes Sundby sjukhus och i rask takt, Beckomberga, St. Lars, Vadstena och Umedalen följde snabbt efter.
1991 tillsattes den parlamentariska utredningen Psykiatriutredningen.1995 lade den dåvarande borgerliga regeringen under sjukvårdsminister Bö Könberg (FP) fram en proposition och Psykiatrireformen inleddes.
I korthet fördes 1,5 miljarder kronor över från dåvarande landstingen till primärkommunerna som fick huvudansvar för boende och sysselsättning för psykiskt störda. Så småningom kom det endast att finnas 2400 slutenvårdsplatser kvar inom allmän psykiatrin samt ytterligare några tusen inom rättspsykiatrin det vill säga de vårdenheter som bedriver vård för psykiskt störda lagöverträdare.
Det är uppenbart att slutenvårdsplatserna är alldeles för få för att kunna de vårdbehov man nu ser accelerera i snabb takt. De mest utsatta är unga människor, inte sällan med neuropsykiatriska sjukdomar som tvinga till förnedrande canossavandring mellan primärvård och specialistpsykiatri.
Jag förväntar mig att sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD) omedelbart tillsätter en utredning som får lösa upp alla knutar som uppenbarligen finns mellan primärvården och den specialiserade psykiatrin. Det är förnedrande att utsatta människor ska behöva springa gatlopp för sina problem mellan olika vårdinstanser utan att erbjudas hjälp.
Hans Bergström
Patient inom psykiatrin sedan 50 år och före detta sekreterare och expert i den parlamentariska Psykiatriutredningen