Rädslan briserar i natten. Mariana lyfter upp sitt barn. Känner pojken spänningen i mammas händer? Brådskan i hennes rörelser? Farväl skyddsrummet! Adjö tryggheten. I väg ut i kylan. Undan skräcken, hungern, våldet.
Världen genomkorsas av flyktingars vägar. Strömmar av fasa håller stigarna vältrampade. Karavaner av rädda människor flyr igår, i dag, i morgon. Genom tider och länder flyr människan från hotet, hatet, svälten. Från en krossad hemstad, en förlorad framtid. Bland ruiner, genom öknar, över hav.
Och mammorna, aldrig saknas där mammor. Mammor med barn på armen. Mariana med sin pojke är bara en av miljoner mammor.
Fågeln väljer flykten, människan gör det inte. Den flyende människan söker sin fristad, sin överlevnad. Tårar väter människans flyktvägar. Vi sänder vår fråga till Gud: Hur kan du tillåta? – Men frågan vänder tillbaka till oss. Vår gråt blir Guds egen gråt: Hur kunde du låta det gå som det gick för barnen i Auschwitz? Och idag i Jemen? Och i Ukraina?
Så bli världens flyktvägar, genom tider och länder, en karta som en del av oss kan känna igen. Man har varit där. Man har burit sorgen över det som sprängts sönder och som brunnit upp. Man har känt fasan för vad som skall komma. Vakat i det svartaste mörker. Att fly är ingen nöjesresa.
Vi kan nu välja mellan två verklighetsbilder. I maktens och våldets ögon är hotet och hatet i världen en försumbar detalj i historiens marginal. En del kan hamna i media. Annat, det mesta, syns inte: som alla tiders alla mammor, med alla barn.
En annan berättelse når oss underifrån. Är det de största och starkaste – eller de minsta och svagaste – som avgör vad som är det djupaste och mest angelägna här i världen?
Påsken är berättelsen om den Makt som på Långfredagen försöker hävda denna sin överlägsenhet över Livet. Hävda sin rätt att företräda Verkligheten. På Påskdagen, tidigt i gryningen, måste denna makt retirera. Kvinnor, tre modiga, vågar sig ut till grav med sin sorg och sin längtan, sin övergivenhet och sitt mod, sin hopplöshet och sitt hopp – och framför allt sin kärlek. Och i denna deras förvirrande verklighet uppstår Överraskningen: Livet vinner.
Kvinnor, kanske mammor, kanske med barn sovande därhemma, i gryningen, kupar nu i Påsk sina händer till skålar, bräddfyllda med det god Hopp och den envisa Kärlek, som vi kallar Gud. I Påsk firar vi den verkliga Verkligheten. Hoppets och Fredens verklighet!
Kjell Wiklund
Präst, socialarbetare, skribent