Det finns ingenting som kan jämföras med att höra glädjeropen från ett barn som för första gången åker båt.
Jag var elva år gammal när jag steg på en buss som skulle ta mig till en okänd plats någonstans långt bort, jag och femtiotre andra barn var på väg till kollo. Det elvaåriga jag inte visste då, var att platsen jag var på väg till skulle komma att bli min favoritplats. En plats som än i dag får mig att tänka på vikten av positiva förebilder, gemenskap, trygghet och glädje.
Innan vi åkte hem, fick jag ett diplom, på diplomet stod det: Ethel – Kollots framtida kolloledare.
När jag var tjugo år gammal blev jag anställd som kolloledare. Jag fick nu se, från ett vuxet perspektiv, vad kollo betyder för väldigt många barn. Jag fick tillsammans med mina kollegor bidra till att dessa barn fick uppleva och göra saker som de aldrig tidigare fått chansen till. Det finns ingenting som kan jämföras med att se ett stolt barn som lärt sig simma, höra glädjeropen från ett barn som för första gången åker båt, ett barn som för första gången fått en kompis eller ett barn som för första gången vågar öppna upp sig till en vuxen.
Kolloverksamheten riktar sig till barn som av olika anledningar har behov av att komma bort från sin hemmiljö – barn som annars inte har de möjligheter som kollo ger. Barn som på olika sätt behöver utvecklas, få positiva upplevelser och minnen, trygga vuxna förebilder, en trygg miljö, dagliga aktiviteter som båt, hajk, utflykter, bad och annat. Många av dessa barn skulle inte ha möjlighet till dessa saker utan kolloverksamheten.
"Jag älskar kollo, jag vill alltid vara här."
"Jag vill aldrig att kollo ska ta slut."
"Förut visste jag inte vad jag ville bli när jag blir stor, men nu vet jag att jag vill jobba på kollo.”
“I skolan går det inte bra, men här känner jag mig bra.”
Det är hjärtskärande att det nu är slut på detta. Att det är slut på något som är så viktigt och som funkar så bra. Socialnämnden kommer med förslag på nedläggning eller minskning av kolloverksamheten. Elisabeth Kantor, förvaltningschef på socialförvaltningen, säger att kolloverksamheten inte nödvändigtvis är ett uppdrag för socialnämnden att vara ansvarig för. Elisabeth Kantor säger också att det saknas evidens på att kollo bidrar till barnens utveckling.
Min fråga är då, har Elisabeth och socialförvaltningen tagit del av barnens utvärderingar av kolloverksamheten där de tydligt beskriver vad kollo betyder och har gjort för dem. Har de pratat med vårdnadshavare till kollobarn? Har de pratat med kollopersonal som befinner sig i verksamheten tillsammans med barnen? Har de pratat med socialtjänstens handläggare som är i kontakt med barnet och familjen innan, under och efter kollo? Har de pratat med skolpersonal, som haft elever som varit på kollo? Men framförallt, har Elisabeth och socialförvaltningen pratat med barnen?
Koll, en verksamhet som bedrivits av Eskilstuna kommun sedan 1936.
Jag förstår inte hur kolloverksamheten inte kan ha högre prioritet, då utsatta barn är de som drabbas och åter blir svikna.
Många barn i Eskilstuna lever i en social och ekonomisk utsatthet och för många barn har kollo varit räddningen. Att nu ta bort den trygghet som kollo ger många av dessa barn, är för mig ofattbart.
Jag anser att kolloverksamheten är ett stort stöd för Eskilstunas socialförvaltning. Kollo har gett utrymme för barn att komma bort från en eventuell otrygg hemmiljö. Den har gett barnen möjlighet till fina upplevelser och något att längta till. Kollo har hjälpt ekonomiskt utsatta familjer att förgylla barnens sommarlov, trots familjens ekonomiska situation. Kolloledarnas kompetens och engagemang har bidragit till att många barn vågat öppna upp sig och prata om saker de aldrig tidigare pratat om, det gör att barnen fortsättningsvis kan forslas vidare och få relevant hjälp utifrån sina egna behov.
Eskilstuna kommun bygger inget trivsamt och hållbart samhälle genom att hela tiden lägga ner verksamheter som funkar – nedlagda skolor, nedlagda kollon och nedlagda boenden. Jag är trött på att det hela tiden är de redan utsatta som drabbas av dessa beslut. Jag undrar om Elisabeth Kantor och socialförvaltningen förstår hur dessa eventuella beslut kommer påverka våra barn, deras livssituation och deras framtid.
Eskilstuna – den stolta fristaden. Vem är stolt över Eskilstuna nu, tror ni att barnen känner sig stolta nu när ni tar ifrån dem deras kollo?
Kollo, en verksamhet som bedrivits av Eskilstuna kommun sedan 1936.
Kollo har hjälpt ekonomiskt utsatta familjer att förgylla barnens sommarlov, trots familjens ekonomiska situation.
Så, vad svarar vi barnen? Vad svarar vi barnen när de frågar varför ni tagit ifrån dem deras möjlighet till sitt kollo. Enligt FN:s barnkonvention, artikel 31, har alla barn rätt till en meningsfull fritid och Eskilstuna kommun är förpliktigad att jobba därefter.
Så, vad svarar vi barnen? Säger vi som det är, att de inte prioriteras och att pengarna inte räckte till dem?
Ethel Tinglöf
Sociologistudent, elevresurs-Lagersbergsskolan, fritidsledare-kolloverksamheten