Snart är det sommar och snart öppnar museum, slott och bygdegårdar sina dörrar runt om i landet. Men vilka kommer att besöka dem?

Kulturarvet är en viktig del av ett lands identitet och självförståelse. Men i Sverige så lyser det ofta med sin frånvaro. Det har skapat ett problem som är av angelägenhet även på riksnivå. 

Mycket av de moderna ideal som vi uppmuntras till präglas av en form av ’positiv rotlöshet’ som utgår ifrån det relativa materiella välstånd vi har i Sverige där man ofta har råd att leva bekvämt och inte känner behov av att se bakåt. Men det kommer med sina nackdelar, och denna rotlöshet börjar i stället alltmer skava och också göra sig påmind. Både bland inrikes och utrikes födda. 

Vi har växande grupper i samhället som påfallande ofta har knapphändiga uppfattningar om vad det är för land som man faktiskt bebor och vilkas tjänster och förmåner man tar del av, trots att man kanske till och med är född här. Segregationen har resulterat i främlingskap inför vad man egentligen borde känna samhörighet med. En annan sak är att kulturarvet till synes upplevts, och ibland inom vissa kretsar aktivt beskrivits som, exkluderande. Något enbart för majoritetsbefolkningen eller i värsta fall, högerextrema. Eller som något som uteslutande bör vara föremål för avfärdande kritik och förpassas som ’den gamla onda tiden’. 

Detta blir fel och en skev konstruktion. Det svenska kulturarvet, ljust som mörkt, är tvärtom en nyckel till inkludering och något att kunna identifiera sig med, både för gamla och nya svenskar. Att enbart försöka samlas kring berättelsen om det välmående Sverige som växte fram efter andra världskriget kommer med sina begränsningar. I andra länder spelar ofta denna typ av nationella arv en roll där man aktivt lär sig ifrån sitt arv, stort och smått. Då kan exempelvis berättelser om fattigdomen och förtrycket som i perioder funnits i Sverige vara insiktsfulla paralleller med egna erfarenheter. Att lära av sin historia är också vanligare bland de kulturer som har kommit att bli en del av vårt land under senare år. 

Men framför allt så går det att hålla två och flera tankar i huvudet samtidigt. Det går att uppskatta skönheten i exempelvis Skokloster samtidigt som man minns att det delvis är byggt av pengar från krigsbyten, eller att peka ut hur den ena eller andra traditionen egentligen har rötter på kontinenten. Det är inte exkluderande att lyfta kulturarvet, både det positiva och det mer kontroversiella. Tvärtom. 

Sverige har ett unikt kulturarv som generellt sett, med vissa undantag, klarat sig undan seklernas härjningar som lagt i ruiner både större delen av Europa och också till stora delar våra grannländer. Vi har inte bara våra Skokloster, Gripsholm, Läckö och Glimmingehus utan också en stor mängd bevarade säterier, hembygdsgårdar och andra kulturmiljöer som överlevt till våra dagar. Men främst har vi berättelser om vanliga människor som slet men också överlevde. Detta är någonting att både vara stolt och också bidrar med viktiga reflektioner, både för den som är rotad här och för den som kanske bär på liknande berättelser betydligt närmre i tiden. 

Vi vet inte vilken regering vi får i höst. Men den kommer att ha ett ansvar att lyfta upp och finansiera kulturarvssektorn som utveckla den som ett mer levande, folkbildande och inkluderande fält, och att man inte räds att förmedla hur Sverige vuxit fram under historisk tid. Det är att göra alla en otjänst. 

Gabriel Sjöblom-Fodor