Sörmlands län är kanske i nuläget det viltrikaste länet i Sverige! Det ställer krav på jägare, markägare och samhällets politiska beslutsfattare. De flesta bedömare är ganska överens om att vår älgstam är i dåligt skick, att kronhjorten ökar, att det i stora områden finns alldeles för mycket dovhjort, att vildsvinen minskat något och att det finns gott om rådjur. Fågelfaunan ska inte glömmas, med ökning av ”storfågel”, framför allt gäss och sångsvan. Sen har vi då vargen. I norra halvan av länet har vi – grovt räknat – koncentrerat landets näst tätaste vargpopulation, och ser vi till den yta som faktiskt täcks av vargrevir, så är koncentrationen landets i särklass högsta!
Vi har också stora, lokalt närmast katastrofala, skador av vilt på jordbruksgrödor, och inte heller ungskogarna går fria från viltskador. Så vad behöver göras?
Om vi börjar med älgen kan man konstatera att vi gått för långt i att skjuta ned stammen, samtidigt som konkurrensen om foder med övrigt klövvilt gett kvalitativt sämre älgar, med små kalvar och låga slaktvikter vid jakten. Här gäller alltså återhållsamhet kommande jaktsäsonger, samtidigt som vi – jägare och markägare – tillsammans måste anstränga oss för att bättre balansera förhållandet mellan viltstammar och till gång på foder. Att acceptera ett ökat lövuppslag på de många ”barkborrehyggena” som nu breder ut sig i skogarna, är exempel på en sådan åtgärd.
Möjligheten att genom skyddsjakt minska skadorna på gröda av klövvilt och storfågel, får anses som generösa, och här finns utmärkt möjlighet för markägare att få hjälp med jakten och samtidigt ge marklösa jägare en chans att komma in i den jaktliga gemenskapen.
Markägarna – som är den part som har makten över jakten – har också en nyckelroll på så sätt att man över markgränserna måste komma överens vad man egentligen vill med viltförvaltningen! Det blir i längden ohållbart när en markägare satsar hårt på sin växtodling medan grannen satsar på försäljning av jakttillfällen som inkomstkälla i sitt företagande. Jag är fullt medveten om hur svårlöst problemet kan vara, och förordar på intet sätt några inskränkningar i vars och ens förfoganderätt till sin egendom, men inte desto mindre måste en lösning komma till stånd. Viltet är genuint dåliga på att läsa fastighetskartan!
Så har vi då rovdjuren (läs vargen). Det vore överoptimistiskt att tro att tro att vargen skulle lösa problem med överstora viltstammar. Rovdjuren äter inte bara vilt, utan även tamdjur, vilket mest drabbar fårfarmarna. Samtidigt drabbas jakten när jägarna inte vågar släppa sina hundar på grund av risken för vargangrepp. Vi får inte glömma att det är förbjudet att över huvud taget jaga klövvilt utan att först ha säkrat tillgång på en duglig eftersökshund! Och när jägarna inte kan träna och använda sina hundar för jakt, kommer också tillgången på eftersökshundar och dito erfarna hundförare att sina – inte bara för jakten utan också för trafikskadat vilt.
Debatten för och emot rovdjuren kommer inte att avta, men verkligheten så som den ter sig nu i Sörmland, kräver en väl tilltagen licensjakt på varg kommande vinter! Det får bli de samhälleliga beslutsfattarnas bidrag, resten ska nog vi jägare och markägare klara själva!
Hasse Gustafsson
Ordförande, Jägarnas Riksförbund Södermanland