Man brukar säga att barn inte gör som vi säger utan som vi gör. Vi ser och hör om hur det dåliga måendet, den psykiska ohälsan och oron ökar hos våra barn och unga. Skolresultat sjunker. Våld och kriminalitet ökar hos vissa grupper. Segregationen och skillnader i de ekonomiska förutsättningarna har ökat stort de senaste decennierna.
Det brukar heta att barnen är det viktigaste vi har. I Sverige är FN:s barnkonvention lag, vi sätter barnen först, det är förbjudet att slå barn, barnen ska ha sina rättigheter, barnen får inte bli kränkta och så vidare. Men hur ser det ut i verkligheten? Vad gör vi egentligen? Vem lurar vi?
Köerna till BUP, barn- och ungdomspsykiatrin ökar och väntetiderna blir längre. Så sent som förra året fick vi lagen om barnfridsbrott. Det har varit förbjudet att aga barn i Sverige sedan 1979 men inte att låta barn växa upp i ett hem där våld och psykisk misär fått råda om ingen gjort en anmälan till socialtjänsten. Det är fortfarande barnen som ska flytta, ryckas upp från allt de har, om det förekommer våld i familjen och en skyddsplacering behövs.
Vi låser in barn på ställen där ingen vill arbeta, personalbristen inom SiS, Statens institutionsstyrelse, där våra ungdomar som hamnat snett ska vårdas lider av allvarliga brister inom flera områden och man kan inte hitta personal. De HVB-hem som finns kan klara sig igenom de få kontroller som görs och kan utföra bristfällig verksamhet i alltför många fall.
Oron i skolorna ökar. Det råder så stor lärarbrist att vissa skolor fått flytta fram lektioner för att det inte finns någon som kan ge undervisningen. Ett välfärdssamhälle där barn går genom hela grundskolan utan att lära sig läsa och skriva är inget välfärdssamhälle. Nu har barnens oro ökats ytterligare med uttalanden om att skicka tillbaka människor med utländsk bakgrund. Hur ska de kunna känna någon grundtrygghet och tillit till framtiden i samhället när de inte ens får känna sig som en del av samhället som små?
Vi talar om hur viktig miljön är och hur vi måste bevara den för framtiden och våra barn. I verkligheten ser vi hur utsläppen och miljökatastroferna ökar.
I många länder är läraryrket det absolut finaste som finns. I Sverige har statusen på det stadigt sjunkit. Yrken som har med barn att göra har generellt låg status. Förskollärare, grundskollärare, skolkurator, fritidspedagog, bibliotekarie, barnkulturarbetare, alla yrken med låg lön och lägre status. En lärare tjänar exempelvis cirka 10 000 kr mindre i månaden än en banktjänsteman. En chef inom bank och finans måste vara väldigt mycket mer värderad än en lärare eftersom dessa tjänar i genomsnitt 144 000 i månaden.
Det som känns allra mest förödande och riktigt stötande är att man inom skolvärlden kan göra stora vinster på barnen. Det går att bli miljonär på att sälja utbildning till våra barn. Det är kränkande mot de viktigaste vi har. Vem tror för ett ögonblick att barnen själva inte förstår detta?
När ska vi rätta till detta på riktigt? När ska barnen verkligen få bli det viktigaste vi har? När ska vi inse att det hållbara samhället bara kan uppnås genom att satsa ordentligt på barnen? När ska vi lyssna på barnen som verkligen förstår hur viktig miljön är?
Barn gör inte som vi säger att vi gör, de ser och hör vad vi egentligen gör.
Nina Tuncer (S)
1:e vice ordförande Socialnämnden Eskilstuna