Covid-19 har fått många assistansberättigade att känna stor rädsla för att bli allvarligt sjuk och vara i behov av omfattande sjukhusvård. Vi har i media kunnat se att de riktlinjer som finns för prioritering i vården kan tolkas på olika sätt, där det med en riskabel tolkning för oss assistansberättigade, skulle kunna innebära att vi bortprioriteras. 

Vi kunde häromdagen läsa i tidningen att möjligheten att själv klara sin allmänna dagliga livsföring (ADL) kan vara avgörande när det gäller hur vi kan komma att prioriteras vid behov av sjukhusvård, enligt den matris som presenterades. Det vill säga att personer som inte klarar att själv utföra sin ADL inte skulle få slutenvård eller akutvård. 

De allra flesta assistansberättigade klarar inte sin ADL, där till exempel behov av assistans med grundläggande behov ingår, och om matrisen skulle följas på det sättet så skulle assistansberättigade bortprioriteras när det gäller möjlighet att få vård. 

Enligt kontakter som Intressegruppen för assistansberättigade tagit med kunniga personer så stämmer det inte att assistansberättigade skulle bortprioriteras, vilket kan kännas lugnande, men det finns många som känner osäkerhet, även sedan tidigare, hur prioriteringar sker inom vården. 

Det finns en rädsla att fördomar och dåliga värderingar kring vad ett liv med funktionsnedsättning innebär skulle kunna påverka om en får den vård som behövs. Helt enkelt att en läkare med värderingen att ett liv med omfattande funktionsnedsättning inte är ett bra liv, skulle bortprioritera assistansberättigade. Det får inte ske! Vi assistansberättigade har bra liv som vi vill fortsätta leva. 

Vi vill kunna känna oss säkra på att vi kommer att få den bästa vård som kan tänkas, om vi skulle bli allvarligt sjuka. 

Det behövs ett tydligt klargörande att assistansberättigade inte kommer att bortprioriteras i vården och att vi kommer att få den vård som är möjlig för att vi ska kunna fortsätta leva.  

Sophie Karlsson
Ordförande, Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA)