Jag var till en början osäker på om jag skulle skriva under #deadline, journalisternas upprop mot sexuella trakasserier i branschen. Jag har aldrig blivit utsatt. Jag kan inte ens komma på att jag personligen har sett någon bli utsatt i ett jobbsammanhang. Plumpa kommentarer, dålig stämning och utfrysning – absolut. Men inget jag direkt kunde koppla till att de som trakasserats var av kvinnligt kön.
Sedan började jag läsa mina kollegers berättelser, deras vittnesmål.
Män som trycker styva kukar mot kvinnors ryggar. Manliga chefen som föreslår prostitution när en kvinna kräver högre lön. Män som kräver sex på arbetstid och inte slutar att sms:a. Kvinnor som fortfarande arbetar med dessa män. Kvinnor som lämnar redaktioner medan männen blir kvar. Kvinnor som lämnar branschen. Kvinnor som känner skuld – för andras övergrepp.
En före detta kollega dök upp i flödet och berättade. En av mina vänner. En nuvarande kollega. Flera av de riktigt stora. De som jag sett upp till långt innan jag gav mig in i yrket.
Jag läste och läste. Tills det inte gick mer. Inte för att jag inte orkade, utan för att vittnesmålen plockades bort. En del av kvinnorna som berättat hade nämligen blivit kontaktade av sina förövare när inläggen börjat läcka. Inte ens i ett hemligt forum där ett upprop mot sexism planeras får kvinnor vara i fred.
Jag insåg det självklara. Sexuella trakasserier, övergrepp och diskriminering är ett problem i journalistbranschen. De som begår dem är ansvariga. Chefer och kolleger som ser på utan att agera möjliggör beteendet och är medskyldiga. Om inte jag, som varje dag upplever hur samhällets strukturer trycker ner kvinnor, som tagit del av mina kollegers berättelser, kan stötta ett upprop mot sexism och trakasserier, så vem? Om inte nu, så när?
Deadline för sexuella trakasserier på Sveriges redaktioner borde ha varit passerad för längesedan. Det är den inte. Men jag kan säga en sak. Den närmar sig. Klockan tickar.
Jag skrev under.