För Ellisif Sjöholm har historien om häxorna alltid varit levande. Hon växte upp granngårds och hörde från barnsben historierna om hur Lussi i Svarttorp och de andra kvinnorna fängslades, testades, torterades och avrättades.
Mitt emellan Lotorp och Regna i Finspångs kommun ligger Flasbjörke där Ellisif bor. En liten skylt i utkanten av byn tar oss vidare. Halvvägs delar sig vägen. Den högra leder till Kottorp, den vänstra till Trollkäringeskogen.
– På Kottorp är jag född och uppvuxen. 1617 när den stora häxprocessen ägde rum var det Gisle Bengtsson som var bonde där. Mellan honom och mig är det elva generationer i rakt nedstigande led. De här skogarna var lekplats för mig som barn.
– Gubbarna berättade om häxorna. Men min farfar gjorde aldrig det. Han tyckte det var hemskt att människan kunde vara så grym.
I Trollkäringeskogen är märkliga knallar utplacerade på den heltäckande mattan av lavar och mossor. Åldriga tallar silar solens strålar. Sjön Bleklången bjuder på klart vatten. Historien förflyttar oss i tid. Tystnaden bryts bara av en tjäder som flyr – och Ellisif som berättar:
– I en stuga vid Börsjön bodde en mor, dotter och dotterdotter.
En soldat som fått husrum hos dem vittnade om hur han sett dem flyga i väg på skärtorsdagen. Soldaten fick flickan att berätta om hur man gjorde så att han kunde flyga efter dem. Han angav kvinnorna på nästa högmässa.
De tre kvinnorna tog sin tillflykt till Trollkäringegrottorna. När det blev kallt och de gjorde upp eld avslöjades deras tillhåll. Kvinnorna fängslades, flickan skonades, hennes mamma och mormor avrättades.
Den stora häxprocessen i Östergötland kulminerade 1617 då nio kvinnor från trakten kring Finspång anklagades för häxeri. En dog under förhören, sju avrättades, och en fick sin dom senare och avrättades.
[fakta nr="3"]
– Prästerskapet fruktade starka människor. Tänk att de torterade kvinnorna något så fruktansvärt, tills de erkände. Döden var väl lättare att stå ut med.
Om avrättningen har Ellisif hört att kvinnorna tjudrades i ringar på berget och sedan antändes.
När Ellisif var i tio, tolvårsåldern visade hennes pappa platsen och en sönderrostad järnring i berget.
– Pappa visste var den fanns, han skrapade bort mossan för att visa mig. Egentligen var det bara fragment kvar av den.
Men var hon då aldrig rädd för skogen och häxorna?
– Nej, jag har aldrig varit rädd för något. Jag beundrar dem.
I Trollkäringeskogen finns snitslade leder förbi gölen, ättestupan och grottorna där kvinnorna gömde sig. Historierna som Ellisif är uppvuxen med pekar ut andra platser än informationstavlorna. Skogen är densamma, men enligt vad hon hört var det i sjön Bleklången de anklagade kastades för vattenprov, och Trollkäringeberget där kvinnorna avrättades är en knalle vid sjöns kant.
Ett är i alla fall säkert – här vilar hemska minnen. Och i sjön sägs det att en virvel visar var kvinnorna kastades i.