Sigurdsristningen är den märkligaste och mest kända vikingatida runristningen i Sverige med en hel saga omgiven av runslingor inristad i en berghäll. Den har ett mäktigt läge i skogen vid Sundbyholms slott nära Mälaren.
Vi vet vem som gav ristaren uppdraget. Det var vikingakvinnan Sigrid som lät uppföra detta minnesmärke efter sin svärfar Holmger. Sigrid är också nämnd på en runsten i Kjula. Flera fornlämningar finns inte långt från ristningen, bland annat gravar. Förra året grävdes 20 meter från hällen en härd fram som kunde dateras även den till vikingatiden.
Hällen är enastående i sitt slag och borde under många år ha vårdats bättre. Här fanns gamla och slitna informationsskyltar, dåligt ifyllda figurer och runor på ristningen.
För att öka tillgängligheten har nu en överdimensionerad anläggning börjat byggas vilket som många påpekar förfular hela området och förminskar upplevelsen av ristningen. Anläggningen dominerar fornlämningsområdet totalt. Man tror inte sina ögon när man står där. Berghällen och omgivningen skyms till stor del av det som byggs. En bred stentrappa med barriär av krossten skapar med sitt stilbrott en negativ inverkan på den tidigare orörda naturen.
Det är fullständigt obegripligt att kommunens plan och utformning godkänts av länsstyrelsen som i detta fall fungerar som Riksantikvarieämbetets förlängda arm. I Kulturmiljölagen, 2 kap. Fornminnen 2 § kan man läsa ”Till en fornlämning hör ett så stort område på marken, sjö- eller havsbotten som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Detta område benämns fornlämningsområde.”
Länsstyrelsen har regeringens uppdrag att tillgängliggöra kulturminnen och tycks i det här fallet ha tolkat uppdraget genom att helt bortse från skyddet för Sigurdsristningen och fornlämningsområdet i strid med fornlämningslagen. Länsantikvarien nämner i en skrivelse daterad 180221 att han under hela tiden varit informerad om projektet och kunnat lämna synpunkter på planeringen. Han tycks vara nöjd med det pågående arbetet.
Jag kan bara konstatera att kommun och länsstyrelse inte har levt upp till de krav som ställs i fornminneslagen. När tveksamheter uppstår som nu har skett borde Riksantikvarieämbetet agera enligt Kulturmiljölagen, 2 kap. 7 § som jag tolkar det. En helt ny plan borde tas fram för att åstadkomma en acceptabel lösning både för fornlämningsområdet och för rörelsehindrade. Hela anläggningen borde tas bort och man borde börja om från början. Varför inte erkänna att man misslyckats? Behandla Sigurdsristningen med den respekt denna omistliga fornlämning är värd!
För styrelsen för Eskilskällans vänner
Eva Alström, vice ordförande
fd länsmuseichef/landsantikvarie
.