Den senaste tidens budgivning från olika partier om hur många poliser det ska finnas i Sverige löser inte de problem som vi möter i dag. Antalet poliser och resurser har aldrig varit större, medan uppklarandeprocenten av begångna brott är besvärande låg.
Brottsförebyggande rådet, BRÅ, visar i sin statistik att personuppklarningsprocenten, det vill säga delen av samtliga brott som behandlades under ett år och som kunde bindas till minst en person, för exempelvis misshandel är skamligt låg för Sörmland och med sina blott 14 procent är lägst i hela landet, samtidigt som man i bland annat Eskilstuna ser en stigande trend i antalet begångna brott.
Alliansens med moderater i spetsen löfte om 20 000 poliser har hållits, men var fanns de kvalitativa kraven? Och hur stärker lagen polisens arbete?
Enligt BRÅ:s rapporter har tillskottet av resurser gått främst till utbildning, spaning och ledning samt glädjande nog i dessa dagar även till kontraterrorbekämpning, dock inte till att lösa fler brott där andelen uppklarade brott uppgår till endast 15 procent.
Polisen genomgår nu den mest omfattande omorganisation sedan förstatligandet av polisen för 50 år sedan. Mycket tyder dock på att organisationen inte är rustad för de utmaningar den står inför. Vi vet att de brott som mest berör människor är lokala och kräver lokala insatser och kompetenser, inte minst i de många utanförskapsområden som i dag växer upp.
Vad Sverige behöver nu, förutom satsningen på terrorbekämpning är en riktig lokal polis som är lika förankrad i kommunen som räddningstjänsten är. Kommunen bör alltså kunna anställa egen polis. Polisen själv pekar på att i områden med kriminella nätverk krävs en kontinuerlig polisnärvaro med strategiska insatser av både förebyggande och repressiv natur.
Tyngdpunkten måste vara i att på ett tidigt stadium förankra polisen i det lokala samhället, men till detta krävs en ingående kunskap om området och beredskap att på ett tidigt stadium ingripa.
All forskning pekar på att omedelbara ingripanden mot ”broken window syndrom” är av stor betydelse för att förhindra förslumning och bildande av kriminella gäng där brottsligheten frodas.
Alltså nolltolerans enligt det begrepp som introducerades i USA och som låg som till grund för den framgångsrika New York-modellen. Därutöver bör inriktningen i det svenska rättsväsendet ändras till förmån för brottsoffren. Lagen ska stå på offrens sida!
Incitament för polisarbete torde också påverkas av lagens utformning. Det kan tänkas vara demoraliserande för poliskåren att se att deras arbete och insatser inte resulterar i straffkonsekvenser i ordets verkliga mening.
Ursula Falkringe (M)