Efter Stefan Löfvens välkomnande till ungdomar från bland annat Afghanistan hösten 2015, har det ändrats till att bli av med så många som möjligt så fort som möjligt, utan hänsyn till att de börjat bygga upp sina nya liv.
Min unge vän har tappat modet och tycker det är bättre att dö här än där (Afghanistan), vilket har tagit sig uttryck i ett suicidförsök. Hans oro, sorg och förtvivlan är monumental.
Att rädslan är stor är lätt att förstå, eftersom pappan dödades av talibaner och mamman flydde med småbarn till Iran. Efter utvisning, vilken framtid väntar en ensam pojke i främmande land utan släkt, kontakter eller pengar?
Hur kommer det sig att svenskar absolut avråds från resa till Afghanistan medan det går utmärkt att dumpa flyktingungdomar där?
Återanvändarbidraget ska sökas hos FN-organet IOM när man är i Kabul. Hur ska en ungdom som aldrig varit där, veta var, vad, och hur man ska göra.
Vart går pengarna i ett av världens mest korrumperade länder? Till tvångsutvisade ungdomar?
Livet för dessa ungdomar och för oss som står maktlösa bredvid är en helvetisk berg- och dalbana av hopp och förtvivlan.
Hur fungerar Migrationsverket när avslag på överklagan nummer två kommer samma dag som avslag nummer tre? Behandlingen av dessa ungdomar är fruktansvärd, inhuman och ovärdigt vårt land. Detta svek blir en stor skamfläck som vi inte kommer att kunna urskulda oss inför.
Ge ungdomarna, som Löfven välkomnade före 24 november 2015, uppehållstillstånd NU!
Efter nya fruktansvärda attacker i Afghanistan inställer Tyskland tills vidare utvisningar. Hur gör Sverige?
Jag vill inte behöva gå på min fina, omtänksamma och hjälpsamma pojkes begravning. Snälla!
Viola