I debatten om representation lyfts könskvotering ofta fram som ett recept för att minska skillnaderna mellan könen. Lagförslag om kvotering av främst bolagsstyrelser, men även på arbetsmarknaden genomsyrar hela diskussionen. Tron på individens inneboende drivkraft och förmåga byts därmed ut mot tron på kollektivet före individen.
Många svenskar har som resultat av detta fått helt fel bild av feminism. Att införa könskvotering är inte bara en felprioritering inom jämställdhetspolitiken, det är också oerhört nedvärderande mot kvinnor. Den tankegången visar nämligen på att man inte tror på kvinnors egna kapacitet, och förmåga att marknadsföra denna – det är långt ifrån ett jämställt synsätt.
Kvinnor har förvisso lägre representation i flera börsbolagsstyrelser, men det är långt ifrån Sveriges största jämställdhetsproblem i dag. Vi kan dessutom se en positiv utveckling av antalet kvinnor i dessa styrelser från 27 procent år 2008 till hela 36 procent år 2018 enligt Ekonomifakta, detta har skett utan könskvotering. Sverige har i dag stora problem med hedersvåld, könsstympning, och människohandel, i ljuset av detta är kvinnors representation i börsbolagsstyrelser närmast en ickefråga.
Det finns flera viktiga problem inom jämställdhetspolitiken, men symbolpolitik hör definitivt inte till lösningen av dessa. Ingen kan väl med gott samvete påstå att det är värt att kvotera in några kvinnor till börsbolagsstyrelser samtidigt som tiotusentals kvinnor lever i förtryck?
Linnea Strand
Ordförande Moderat skolungdom (MSU) Södermanland
Karl Tovseth
Ledamot MUF Eskilstuna