Det är en av mig väntad kritik mot förslagen i den så kallade Reepalu-utredningen som presenteras i en debattartikel i SvD den 9 augusti undertecknad av kommunal- och landstingspolitiker från Miljöpartiet Jag är glad att Anna Wåhlström, Miljöpartiets landstingsråd i Sörmland, är en av dem som tar bladet från munnen och pekar på vilka absurda effekter Ilmar Reepalus förslag skulle få på de icke offentliga välfärdsverksamheterna vi har.
Varför trodde jag då på en sådan kritik? Anledningen är att Reepalus förslag skulle ta död på en stor del av svensk välfärd, den del som utförs av privata företag och kooperativ. Ingen vinst betyder helt enkelt inga företag!
De kommunpolitiker och tjänstemän jag träffar har en betydligt insiktsfullare inställning till dessa företag än vad utredaren Ilmar Reepalu samt många politiker på riksnivå ger uttryck för. Kommun- och landstingspolitiker förstår nämligen att:
1. De privata välfärdsföretagen håller i allmänhet en hög kvalitet i sin verksamhet.
2. De privata välfärdsföretagen är en viktig referens för att de offentliga verksamheterna ska kunna hålla en hög kvalitet.
3. De privata välfärdsföretagen driver på för att verksamheterna ska utvecklas och effektiviseras.
4. Det offentliga (kommuner och landsting) skulle inte klara av att ta över den verksamhet som de privata företagen hanterar i dag.
Därför förstår också kommun- och landstingspolitiker att förslagen i Reepalu-utredningen och andra eventuella förslag som tar död på många privata välfärdsföretag skulle innebära att mattan dras undan för de kommuner och landsting som de har valts att förvalta.
Detta vill dessa politiker inte vara med om och därför har jag länge trott att det kommer en "revolt" mot dessa förslag från kommunal- och landstingspolitiker.
Vi medborgare förtjänar i stället en annan debatt om välfärden. Nämligen den om hur vi bäst säkerställer en hög kvalitet. Hur ska vi mäta kvaliteten i verksamheterna? Hur ska de verksamheter, privata som offentliga, som inte lever upp till satta kvalitetskrav och standarder hanteras?
För inte är det så att maten på restaurangen smakar bättre desto fler kockar som varit med och tillagat den eller att restaurangens kvalitet blir sämre när ägaren klarar av att ta ut en vinst? Vi behöver relevanta sätt att mäta och följa upp offentliga verksamheter.
Jag förstår att det inte finns några lätta lösningar på dessa frågor. Det är dock inte en orsak till att genomdriva förslag som är helt fel och som med största sannolikhet kommer att försämra kvalitetsutvecklingen samt effektivitetsutvecklingen i välfärden.
Björn Lindgren
regionchef Svenskt Näringsliv