Den 27 oktober fanns en artikel som gav oss läsare en god information men också en kuslig inblick i spelet bakom kulisserna på ett sjukhus, ”Hustruns cancerdiagnos väcker frågor om vården” var rubriken. Artikeln informerade om vilka avtal som finns men också uppseendeväckande förnekande om avtalens innehåll och möjligheten för i detta fall en enskild politiker att påverka om vem som ska få vård.
Det finns uppenbarligen ett riksavtal för utomlänsvård som säger att det fria vårdvalet inte gäller för högspecialiserad sjukhusvård. Patienter skickas till då från Sörmland till sjukhus som landstinget har avtal med.
Patienten Lena Anderberg önskade bli opererad vid ett annat sjukhus i hopp om att få snabbare vård men fick vetskap om att ett avtal tvingade läkarna att följa avtalet samt att ett alternativ skulle medföra ökade kostnader.
Men nu inträffar det egendomliga, plötsligt uppger en divisionschef att det inte stämmer. ”Det är rutin att vi följer avtalet men vi gör undantag hela tiden”, säger chefen för den kirurgiska divisionen inom landstinget.
Än mer egendomligt blev det när ett hälso- och sjukvårdslandstingsråd klev in och fick en sjukvårdschef vid Mälarsjukhuset att göra ett sådant undantag.
Nu inställer sig frågan om riksavtal och landstingets avtal med andra sjukhus inte längre har någon substans och att man kan göra godtyckliga undantag hela tiden och att en landstingspolitiker kan kliva in på ett av länets sjukhus och som lekman göra en bedömning i ett vårdärende och dessutom förväntar sig att hans önskemål skall följas.
Nog kan man förvänta sig att ett avtal tydligt ska ange eventuella undantag för att undslippa godtycke. I andra sammanhang talas om vådan av ministerstyre och konstitutionsutskott där politiker granskas. På riksplanet hade nog detta ärende redan funnits på agendan. Man kan förmoda att denna politiker eller hans parti medverkat i att ta fram både riksavtal och landstingsavtal med andra sjukhus. Det lämpliga vore väl att politiker i stället för att sabotera avtal ägnade sig åt att tydliggöra dåligt utformade avtal eller ägna sig åt att förpassa dem till papperskorgen.
Man kan dessutom fråga sig varför de patienter som är så sjuka att de behöver högspecialiserad vård skall ha sämre möjligheter och undantas från det fria vårdvalet. I artikeln framkommer att Lena Anderberg hade en önskan om att få opereras vid ett annat sjukhus och att det således inte gjordes ett undantag. Svaret från divisionschefen blev att det inte stämmer.
Men det faktum att patienten inte utan hjälp av en politiker fick den vården hon önskade talar sitt tydliga språk. Till slut, låt skickliga jurister granska särskilt de avtal som är upprättade för att garantera patienters säkerhet i vården.
Lennart Juvel