Fackliga företrädare vill att debatten kring avtalsrörelsen enbart ska handla om hur stora löneökningar det går plocka ut, men debatten måste först och främst utgå från hur vi stärker den internationella konkurrenskraften.
Pratet om högkonjunktur i Sverige leder fel. Vi har en helt exportberoende ekonomi och kan aldrig gå i annan takt än våra exportföretag.
De förutsättningar teknikföretag här i Södermanland har att konkurrera med sina kinesiska, tyska, polska eller amerikanska motsvarigheter är avgörande – både för löntagarna och Sverige som välfärdsnation.
Det är när de vinner ordrar i konkurrens med företag från dessa länder som de kan tjäna pengar. Pengar som de kan betala löner med, investera så att företaget kan hänga med i den snabba utvecklingen och ta hem fler nya ordrar. Det är också pengar som går till att köpa tjänster och betala skatter, och som därmed kommer så många fler till godo.
Sverige är ett exportberoende land och industrin står för hälften av vår BNP. Vår välfärd.
Men det är en tuff konkurrens. Konkurrenterna har i och med globaliseringen tillgång till samma teknik och kompetens som vi. De ligger också ofta närmare marknaderna och dessutom med lägre arbetskraftskostnader.
Vi kan klara konkurrensen genom att arbeta smartare och effektivare, men inte till vilket pris som helst.
Det senaste decenniet har arbetskraftskostnaderna i Sverige ökat mer än i våra konkurrentländer, samtidigt som vi inte klarat av att öka produktiviteten i motsvarande grad.
Resultatet är tappad konkurrenskraft, förlorade arbetstillfällen och en minskad andel av världshandeln. När svenska teknikföretag expanderar väljer man idag många gånger att göra det i andra länder, där villkoren är mer förmånliga.
Verktyget för att vända denna negativa trend är Industriavtalet, som har som mål att skapa en sund lönebildning och stärkt internationell konkurrenskraft.
Efter många år av högre reallöneökningar än våra konkurrentländer är det nu dags för en period av återhållsamhet. Det är inget nytt krav från Teknikföretagen, men för varje avtalsrörelse blir det allt mer akut att vända utvecklingen.
Högre löneökningstakt än omvärlden leder till att det går sämre för exportföretagen och då sågar vi av den gren vi sitter på. Det tjänar ingen på.
Det kräver dock att industrifacken har modet att ta ett långsiktigt perspektiv på lönebildningen. Det förutsätter också att facken för de inhemskt skyddade sektorerna inte genom konflikthot och sympatiåtgärder sätter igång en lönekarusell, utan respekterar industrins framförhandlade ”märke” i procent.
Gör parterna så, kan duktiga medarbetare och företag se till att vi kan möta framtiden med tillförsikt.
Britt Nordström
Regionchef Teknikföretagen
Region Mitt