En stark opposition fyller en viktig roll i en representativ demokrati. Det kan även en högljudd, men liten folkopinion göra. Förutsatt att båda vet sina roller. Om inte upphör nämligen systemet att vara problemlösande, vilket är precis vad som skett i skolstrukturen i Strängnäs.
Strängnäs har ett stort problem – de kommunala skolorna underpresterar. Barnen får inte den utbildningskvalitet de har rätt till och arbetsgivaren förlorar konkurrenskraft. Då gör politiken det man förväntas göra. Skriver direktiv till en utredning i enighet och – underförstått – förbinder sig att ta emot resultatet.
Vilket det skulle bli var inte svårt att gissa. Så gott som alla var överens om att kostymen (i form av skolbyggnader) var för stor och flera av skolorna för små för att vara effektiva arbetsplatser. Att utredningen skulle föreslå att reducera antalet skolor kunde rimligen inte förvåna någon.
Att föräldrar till de barn som råkar gå på de berörda skolorna skulle protestera i högan sky var knappast heller svårt att gissa. Föräldrar värnar om sina barn, även när det i praktiken innebär att strunta i andras.
Att C och SD skulle förorda att det inte skulle vara skolorna på landsbygden som lades ned begrep nog också de flesta. Skolbussarna skulle gå åt andra hållet i stället, stadsbarn skulle köras till byskolorna. Det är nämligen primärt där som dessa båda partier har sina väljare.
Att Miljöpartiet i ångest över sina opinionssiffror skulle göra vad som helst för att som opportunistiska getingar kunna flyga till den syltburk som erbjöd bäst röstfiske, borde inte heller förvåna någon.
Trots att utredningen var tydlig med att alternativet är att skolorna fortsätter sin ökenvandring mot sämre och sämre resultat, var den i MP:s ögon så undermålig att den behövde återremitteras och svara på ytterligare 24 (!) frågor, varav några helt omöjliga att besvara. På så sätt kunde man ju överbelasta skolkontoret och köpa sig lite tid.
Det enda förvånande var att även KD och L, som normalt brukar klara att ta politiskt ansvar i fullmäktige, fick svår beslutsångest av det högljudda särintresset på åhörarläktaren.
Hur sannolikt är det nu att man ens efter de 24 nya frågorna kommer kunna samla ihop sig och genomföra det nödvändiga förändringsarbetet? Särskilt när man erbjuds möjligheten att i stället begrava frågan i en meningslös och totalt malplacerad folkomröstning.
Det enda man i slutändan kommer uppnå är att försena och göra arbetet ännu svårare för de kämpande skolorna att ta sig an problemen.
Så fungerar en opposition som av rädsla för en högljudd, tunnelseende säropinion stelnat i handlingsförlamning.
Thore Berggren (M)
på åhörarläktaren