Det var i mars 2015, precis två veckor efter att vi hållit en demonstration på Internationella kvinnodagen i Eskilstuna. Jag tittade på min Facebook som fylldes med en video där en kvinna blev slagen av arga män mitt. Det var Farkhunda, en 27- årig kvinna. Dussintals män slog, kastade stenar och sparkade henne. De körde över henne med bil, brände hennes kropp innan de kastade henne till den torkade floden.
Först såg jag inte att scenerna utspelade sig i Kabul, min hemstad. Jag kunde inte tro det. ’Shah-e- doshamshira’![den mest folkliga platsen i Kabul]. Jag brukade korsa den vägen varje dag på väg till jobbet.
Kvinnan anklagades för att ha bränt några sidor ur koranen, vilket visade sig vara en helt felaktig anklagelse efter att hon mördats.
I ett slag förlorade jag allt mitt hopp för Afghanistan. Jag har jobbat sex år som journalist i Kabul och skrivit hundratals artiklar och reportage om kvinnor i olika medier. Jag har skildrat många hemska kvinnoöden från städer där talibanerna hade makten. Trots det hade jag aldrig trott att jag skulle få se en riktig stening i centrala Kabul, där tusental internationella organisationer jobbar med mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter.
Mordet på Farkhunda ledde till många demonstrationer i Kabul. Kvinnor från organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och civilsamhällets organisationer krävde att regeringen måste avrätta Farkhundas mördare.Till slut dömdes fyra män till döden, och flera andra fick fängelsestraff.
Efter femton år av kamp för kvinnors rättigheter var mordet ett stort misslyckande för nationella och internationella aktivister och organisationer.
Det behövs en riktig afghansk kvinnorörelse både inne i Afghanistan och utanför landet. Jag önskar att mordet på Farkhunda kunde få afghanska kvinnoorganisationer att träffa kvinnoorganisationer i Sverige.
På ett sätt är afghanska kvinnor i Sverige fria och på andra sätt är de isolerade. De är fria eftersom de bor i ett fritt land som erbjuder dem utbildning och arbete. Ändå känner sig många isolerade. De saknar en kraftfull afghansk kvinnoorganisation som de kan samlas i, där de skulle kunna dela sina idéer och sin begåvning med andra kvinnor.
Trots att några afghanska föreningar nyligen grundats i olika städer i Sverige så saknar jag fortfarande en sammanhållande organisation.
I dag behövs det mycket för att grunda och stötta sådana organisationer i Sverige. Jag önskar att de aktiva organisationer som redan finns ska börja tänka på detta inför internationella kvinnodagen den 8 mars.
Min tro och förhoppning är att en sådan, sammanhållande organisation, även skulle kunna hjälpa kvinnor som lever under förtrycket i Afghanistan.
Maryam Akbari