Fotbolls VM är i gång, det har väl ingen missat. Men jag kunde nog inte bry mig mindre. Intresset föll när jag gick i högstadiet. Det var helt enkelt för många idrottslektioner med fotboll för min smak. Fotboll har jag helt enkelt överlämnat till andra, de med talang. Själv är jag bollrädd. Jag kan räkna på en hand hur många matcher jag sett i mitt liv, så nej jag har inte sett en VM-match än.
Däremot läste jag om hatet mot Durmaz. Killen som inte är bollrädd och faktiskt spelar i landslaget. Han fick en rejäl känga, eller ganska många faktiskt. Här har jag trott att fotboll är en sport med ett internationellt språk som alla intresserade talade.
Att tilldelas glåpord så som Durmaz fick göra och som faktiskt jag också mellan varven får, har det blivit vardagsmat numera? Att mata ut skällsord efter skällsord till människor som inte ser ut som man borde?
Jag är adopterad, vilket betyder att jag föddes i ett annat land. I en kulör som gör mig annorlunda. Tillräckligt annorlunda för att man ska få höra sådant som inte lämnar en bra smak i munnen. Tänk att jag föddes in i denna värld för att sprida så mycket hat. Men jag lovar, det var absolut inte min avsikt när jag kom ut ur livmodern.
Eftersom jag nu är en bidragande faktor till detta hat, hur kan jag då bidra mindre? Genom att uppföra mig på ett bättre sätt? på ett svenskt sätt? Jag har nog inget vettigt svar där. Hur mycket ska jag behöva skylta med för att visa att jag är av att rätt kaliber, att jag är svensk. Är det ens sunt att man ska behöva göra det för att rädda sitt eget skinn?
Jag tycker att man ska skänka en tanke till att vi alla faktiskt tillhör den här vardagsrasismen. Det är enligt mig en cirkel av hat. En cirkel är också en sluten krets som pågår i all oändlighet. Ni hör så illa det låter. Vem vill leva i oändlighet av hat? Tack men nej tack till den vardagliga rasismen. Jag har fått nog och det har säkert Durmaz också.