Ett oräkneligt antal kvinnor i olika länder berättade under hashtaggen #metoo. Ska de positiva verkningarna av den diskussionen bli kvar får diskussionen inte upphöra.
Men det finnsde som hellre talar illa om pressen, och nu kan gotta sig i Pressens Opinionsnämnds prickningar för dålig publicistisk etik avfyra stora dagstidningar och två andra blad.
I alla fallen hade andra mediers anställda eller uppdragstagare anklagats i #metoo-sammanhang. Att Opinionsnämnden kritiserat en del av dessa publiceringsbeslut förvånar mig inte alls. De flesta utgivare var betydligt mer återhållsamma. Men under ett par månader trycktes i Stockholm sådant som dagspressen vanligen är mycket försiktig med att sätta på pränt.
De olika fallen med kända medienamn vet jag inte mycket om. Nämndens bedömningar på sista raden om svag yrkesetik tänker jag inte betygsätta. Men på vägen till ett sådant nämndbeslut görs bedömningar som inte gäller trovärdigheten i uppgifter som cirkulerat på internet, utan principfrågor, om vad och vilka journalistiken ska se som sin uppgift att skildra.
Ola Sigvardsson, Pressombudsman (PO), förut redaktionschef på Dagens Nyheter och chefredaktör på Östgöta-Correspondenten, skriver så här till Opinionsnämndenom vem som bör ses som offentlig person och därför måste tåla en mer närgången granskning: "Den som på ett eller annat sätt har en betydande roll i samhället kan räknas till gruppen av offentliga personer. Dit hör till exempel politiker, ledande tjänstemän, domare och höga militärer."
Formuleringen leder tanken ensidigt,till toppar i offentlig sektor, förmodligen mer ensidigt än PO menat, men likväl olyckligt. Thomas Mattsson, Expressens ansvarige utgivare, som själv prickats, har reagerat mot den ensidiga avgränsningen i PO:s text. Thomas Mattsson har mycket goda skäl för det, vad man än tycker om det han lät trycka om de utpekade personerna.
Fast han har inte uppfattat det riktigt rätt när han beskriver det som om PO i denna viktiga del fåttOpinionsnämnden med sig. Nämnden upprepar dessbättre inte avgränsningen till offentlig sektor och skriver uttryckligen om mediepersonligheter att de visst kan "ha en ställning" som medför att "de kan behöva tåla en mer ingående granskning av förhållanden som har koppling till [deras] yrkesverksamhet".
Detta handlar om långt större saker än #metoo. Det finns många slags makt, mycket av den är inte statlig eller kommunal. Det går att ha inflytande i kraft av pengar eller bolagsledande, som idol i idrott eller underhållning,somopinionsbildare eller – så var ursprunget till hela #metoo-förloppet – som filmbolagstopp i Hollywood.
Pressen kan och ska inte begränsa sin uppgift till attgranskaoch bedöma ämbetsmän och politik. Svensk tryckfrihet och offentlighetsprincip innehåller ingen sådan avgränsning av det tryckta ordets uppgift mellan politisk och privat sektor. Sådant ska inte få smyga sig in bakvägen genom pressetiken, oavsett om det gäller #metoo eller annat.
Sedan är det en annan sak att allt inte har allmänintresse, och att det är god pressetik att vara försiktig med privatliv och osäkra påståenden och anklagelser. Men även detta gäller såväl generaldirektören som tv-kändisen.