Måste man välja? När man faktiskt kan vara både och.
Miljöpartiet, och den gröna internationella rörelse som partiet är en gren av, har förstås varit smarta genom att välja ett namn som indikerar vilka frågor man sätter högst på agendan. Men lika lite som Feministiskt initiativ representerar den enda och sanna politiken för ett jämställt samhälle, lika endimensionella och begränsade är de gröna partier som växt fram i Europa under de senaste decennierna. Schymans socialistiska program kommer att vara lika dåligt för både kvinnor och män, oavsett vad hon kallar sitt parti.
Miljöpartiet har rensat bland sina ideologiska rötter, och offrat sina hjärtefrågor för maktens skull, men det mesta av motståndet mot frihandel och tillväxtfientlighet lever vidare, liksom den utvecklings- och teknikpessimism som gett partiet näring. Därför hamnar MP och liberaler ofta på kollisionskurs i stora breda ideologiska frågor, även om partierna kan vara överens om var det kan byggas fler laddstolpar för elbilar.
Konflikterna handlar om synen på ekonomisk politik, om vi ska ha mer frihandel, såsom ett nytt avtal mellan EU och Kanada (CETA). Om vi anser att forskning kan ge oss nya generationer av kärnteknik som tryggar både elförsörjning och klimat. Om vi med hjälp av ny kunskap kan utveckla nya grödor som både klarar att mätta en växande befolkning och skapa mindre belastning på miljön.
Liberaler har inte drivit miljöfrågorna tillräckligt offensivt under senare år. Men så har det inte alltid varit. Den förste moderna miljöpolitikern i riksdagen var Karl Starbäck (1863-1931), född i Norrköping och botanikdocent från Uppsala universitet. Han var som botaniker medveten om naturens sårbarhet och motionerade 1904, två år efter inträdet som liberal ledamot av Andra kammaren om inrättandet av nationalparker.
Motionen ledde till en utredning där han själv ingick. Resultatet blev att riksdagen 1909 beslöt om inrättandet av nio nationalparker, de första i Europa. Förebilder fanns i USA. Samma år bildades Svenska Naturskyddsföreningen, där Starbäck redan från början ingick i styrelsen och var vice ordförande i nästan ett decennium.
Det kom sedan att dröja nästan ett halvsekel efter Starbäcks inval innan riksdagen 1948 fick nästa miljöengagerade ledamot. Det var Hugo Osvald (1892-1970) i Uppsala, professor i växtodlingslära. Han var även ordförande i Svenska Naturskyddsföreningen. Under sina 15 år i Första kammaren för Folkpartiet varnade han för framtida skador genom de ökade utsläppen från industrier och avlopp.
Det sägs att de flesta i riksdagen trodde att han överdrev, eftersom de själva inte tyckte sig se några problem. Så många skakade på huvudet åt professorn, som sågs som ett original, då han dessutom var världsfederalist och var ganska ensam i riksdagen om att tala för svenskt inträde i Nato.
Vi kan lära av historien. Men de största utmaningarna ligger framför oss. Liberaler bör förvalta och inspireras av sitt arv.
Ett sätt är att sätta miljöfrågorna högt på agendan inför valet 2018. Det behövs mer framtidstro och fler gröna liberaler i svensk politik.
Karin Karlsbro är ordförande i Nätverket gröna liberaler.