Bondsonen Ola Magnell pluggade till journalist men beslöt att istället satsa på musiken. Han slog igenom under proggåren men var inte helt rätt eftersom hans låt hamnade på Svensktoppen.
Även det faktum att han gav ut sina skivor på ”fel” skivbolag, kommersiella Metronome, innebar att han blev taskigt bemött av vissa musikkollegor. Att inte skriva plakattexter i stil med Stoppa matchen med Hoola Bandola Band var ett ”Big No No” under dessa år.
Samtidigt skriver han minst lika vassa och/eller vackra låtar som Pugh och Cornelis. Ola Magnell är en slags Turid skulle jag vilja påstå. Alldeles för okänd för de flesta. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra över varför det blev så. Varför gav han inte igen?
Under flera år var det dessutom tyst sedan levererades plötsligt några småbittra eller oerhört sorgliga sånger om kärlek och relationer. Mänskliga och just därför ljuvliga. Men även oerhört politiska rader om tillståndet i samhället. Blues för Amadeus handlar exempelvis om dom som inte nått fram till köttgrottorna.
I lördagskväll fick Ola Magnell i princip avsluta årets Skottvångkonserter eftersom säsongen för julbord nu drar igång på värdshuset. Medelåldern bland publiken var lite högre än vanligt och av sorlet att döma så var förväntningarna på konserten i princip redan infriade innan ens ett första ackord spelats.
Biljetterna hade gått åt som smör i solsken till musikpoetens konsert, han som skapat folkhemsklassiker som Kliff, Tomma tunnor, Rulltrappan och naturligtvis Påtalåten. Klassiker som även fick avsluta kvällens nästan tre timmar långa konsert. Magnell erkände själv att det var svårt att välja ur låtskatten men det borde ha gjorts och gett en tajtare konsert.
Ett lyckat drag på scenen att ha en så positiv och energisk gitarrist vid sin sida som Calle Ekerstam, som bland annat spelat med Lasse Winnerbäck. Calle satte avtryck med sitt lekfulla spel och ibland attackliknande driv. Dessutom stod han emellanåt för ett suggestivt trumkomp på ett gammalt fodral.
Nästan 50 år skiljer mellan de två gitarristerna men de kompletterade varandra väl men det är framför allt en fröjd att höra Magnells ordkonst.
Referenserna är tydliga och när munspelet åker fram så är det en tydlig Dylansk atmosfär vi befinner oss i. Även Jonathan Stenson med sin slidegitarr bidrog till just den stämningen.
Nästa gång hoppas jag få svar på frågan vilken genre Magnell föredrar- naturlyrik eller politiska käftsmällar?