Valfriheten mellan fonder liknar flera avtalspensioner på arbetsmarknaden. Men den som avstår från att välja själv hamnar i ett statligt alternativ där risken – och hittills även avkastningen – är relativt stor. Risknivån sänks dock successivt efter 55 års ålder.
En del organisationer har trott sig kunna kortsiktigthöja inkomstpensionens indexuppräkning för de redan pensionerade genom att avskaffa premiepensionen och föra även den delen av premierna till inkomstpensionen. Vad de ogärna medgett är att detta skulle betalas med lägre framtida pensioner för dem som är unga nu.
Sådant skulle göra beskeden i de orange kuverten sämre framöver, och detta kommer inte att få politiskt stöd. Premiepensionen hör till detsom fem partier – S, M, FP (nu L), C och KD – enades om i pensionsuppgörelsen 1994, och som de lovat varandra att inte ändra utan att vara ense. Det är en viktig faktor för trygghet och stabilitet i pensionssystemet. Även ett sjätte parti, MP, har senare ställt sig bakom resultatet av 1994 års uppgörelse.
Premiepensionens viktigaste effekt är att den i genomsnitt kan väntas ge en något bättre pensionsnivå. Avkastningen i inkomstpensionen – den stora delen av det statliga systemet – styrs främst av reallöneutvecklingen. I PPM-delen har avkastningen sedan starten 2000 i genomsnitt varit klart högre än vad indexeringen i inkomstpensionen gett. Löneindexeringen i inkomstpensionen har i sin tur gett bättre utfall än prisindexering som i det äldre ATP-systemet.
Det behövsfler årtionden innan ett verkligt långsiktigt mönster framgår. Men erfarenheten är tydlig. Premiepensionen kommer att förbättra för dem somnu är unga, men det kommer att variera mellan åren. Och det kommer alltså att ta tid innan en verkligt långsiktig effekt kan anges närmare.
Däremot behöver en del annat göras med premiepensionens förvaltning. Vilka påminnelser bör individerna få för att inte bli sittande länge med fonder som kan vara sämre? Pensionsmyndigheten menar att det är bättre att stöta på dem som är passiva länge än att tvinga alla, även de mer aktiva, att välja om fonder vart sjunde år, som föreslagits i en utredning.
Det statliga alternativet, ”AP7 Såfa”, där alla hamnar som inte väljer själva, har hittills gett bättre resultat än genomsnittet för alla övriga fonder. Det är konkurrenskraftigt genom stordrift som ger låg avgift för en indexfondsliknande placering på global aktiemarknad. En del andra fonder har liknande förvaltning men höga avgifter. De är dåliga alternativ och bör inte skyddas.
Den statliga ”icke-väljarfonden” är dock en tämligen högt belånad portfölj av aktier och derivat, som hittills nått god avkastning genom att utsätta spararna för en markant risk för såväl kursfall som valutaförluster. Det kan inte vara rimligt att tvinga alla till den risknivån.
Över 800 fonder behövs inte för att ge valfrihet och många intressanta placeringsinriktningar. Men begränsningarna bör inte vara en allmän konkurrensinskränkning, utan inriktas på att skydda individerna mot höga avgifter för relativt passiv förvaltning – samt mot oseriösa aktörer.
Fondbolaget Falcon är en unik skandal. Det etablerades 2014 på Malta, med landets förre finansminister som galjonsfigur, hade oseriös inriktning och uteslöts i början av 2016 som valmöjlighet i PPM-systemet. Men omkring en miljard hade försvunnit, i "tillgångar" som troligen visar sig vara värdelösa. Finansinspektionen på en plats som Malta duger inte som garanti.
Aktörer som Falcon borde inte alls kunna vara med. Pensionsmyndigheten väntas föreslå att de som ska finnas att välja på måste vara företag som visat sig kunna sköta seriös fondförvaltning. Det är rätt. Kraven behöver skärpas, PPM ska skyddas.