Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, sägs det. Jag vet inte om jag skriver under på det rakt av, för det finns ju ett och annat glädjeämne av annan karaktär i livet. Men en sann glädje är den i alla fall, den där skadeglädjen.
Just nu lider hockeyintresserade personer i Karlskoga alla helvetets kval. Ortens hockeylag är på dekis i landets näst högsta serie, och nyligen föll man mot bottenkollegan Tingsryd med 0-2. På hemmaplan, i en alldeles erbarmligt usel tillställning, inför en knappt halvfull hall.
Och det gör mig förstås mycket gott. Jag njuter rentav. Lika mycket som jag njuter när det går dåligt för Leksand och Örebro, två andra lag jag i största allmänhet önskar all tänkbar motgång och olycka.
Gemensamt för dessa tre föreningar är att de är bittra rivaler till laget jag håller på sedan snart 30 år. Västerås.
Ni som kan er hockey vet förstås att VIK är en förening som har tvingats gå igenom ett och annat, och inte ens spelar i den näst högsta serien längre. Än mindre den högsta. Som inte möter lag som Karlskoga, Leksand och Örebro längre utan ställs mot klubbar som Forshaga, Surahammar och Grums.
Men det spelar ingen roll. Historien överger aldrig en hockeyfanatiker. Har Karlskoga en gång varit en rival, kommer det alltid vara en rival. Alldeles oavsett.
Så just nu är jag mycket skadeglad, och hoppas givetvis på negativt kval för Karlskoga. Helst ett dåligt genomfört sådant, dessutom, så att de åker ur.
Och det kan ni gott unna mig. Jag menar hallå, jag håller på VIK. Jag har liksom tvingats utstå allt ni någonsin kan tänka er av motgångar och förnedring. Flera gånger om.
Det är andras tur nu, tänker jag.