Efter att Transportstyrelsen ställt till med säkerhetsrisker har det framgått att det 2016-17 gjorts en del märkliga felsteg även hos regeringen. Kritik från KU var att vänta, kanske ett eller ett par personskiften.
Men i stället för att begära att KU prioriterar ämnet har de fyra begärt att talmannen kallar in riksdagen till extramöte, för att yrka på misstroende mot alla berörda statsråd, oavsett hållbarheten i kritiken. De går, utan tänka på alla konsekvenser, in för att öka tidspressen för statsministern, göra läget omöjligt för honom och tvinga honom till hastig regeringsombildning eller annan brådstörtad manöver.
Det var presskonferens med mycket darr på stämbanden, men föga spår av längre eftertanke. Misstroendefrågan forceras när det ännu är oklarheter om hur det egentligen gick till inom regeringen. Varje prövning av avgångsskäl bygger därför på ofullständigt underlag
I den mån det nu går att bedöma kan det ligga nära till hands att Anna Johansson som ansvarigt statsråd kommit i ohållbart läge, då hon lämnat ett direkt vilseledande besked om orsaken när generaldirektören sparkades i januari 2017. Det bör i rättvisans namn också sägas att hon tycks ha drabbats av att tjänstemän undanhöll henne viktig information.
Vad gäller inrikesminister Anders Ygeman, och framför allt försvarsminister Peter Hultqvist, osar misstroendekravet däremot betänkligt mycket taktik. Eftersom Anders Ygeman i regeringen fått den samordnande rollen i säkerhetsfrågor kan det dock sägas att han borde känt ansvar för samlad hantering och kontakt med oppositionen, då det uppstått så stora risker som i Transportstyrelsens fatala upphandling. Även om han inte förutsåg att Anna Johansson hölls ovetande. och att hon därför inte talade med statsministern, borde han själv ha gjort detta.
Detta kan vara ett respektabelt skäl för att Ygeman borde lämna nuvarande uppgift. Men en annan faktor är att såväl Anders Ygeman som Peter Hultqvist blivit vandrande påminnelser om att den nuvarande regeringen inneburit förbättringar på två områden där Moderaterna, till skillnad från i den ekonomiska politiken, visade upp mycket svaga sidor i Reinfeldtregeringarna. Det är häpnadsväckande att andra partier medverkat till den moderata taktikpiruett det är att försöka avsätta försvarsministern. Han berörs endast perifert av Transportstyrelsefrågan. Men han står – trots för snäva ekonomiska ramar – ändå för en försvarspolitik som gått allianspartierna till mötes.
Att misstroendeförklaringen, så som Annie Lööf (C) sade i går, är ett verktyg som oppositionen alltid har i verktygslådan är missvisande. Grundlagsparagrafen finns där hela tiden. Men insiktsfulla och historiskt pålästa partiledningar i en rad partier har ändå, fram till nu, förstått att detta sätt att avsätta statsråd är en yttersta parlamentarisk kraftåtgärd. Att använda den vårdslöst kan undergräva möjligheterna att regera landet och förgifta den samarbetskultur som också är en del av ett framgångsrikt parlamentariskt styre. Att bruka vapnet som påtryckning i skattefrågor är, som Mikael Odenberg, en förnuftets ropande röst i M-öknen, uttryckt det, "en stollighet".
Att använda sig av röster från ytterlighetspartier för att plocka bort statsråd ur regeringar kan lätt bli ett riskabelt undergrävande av regeringsmakten som sådan. SD kan väntas rösta för allt som är nedbrytande för systemet. Att förhasta sig och dras med i nuvarande moderata beteendemönster är ovarsamt – skott från höften ökar risken för skott i foten.