Sara Larsson debuterade för några år sedan med ”Den första lögnen”, en spänningsroman om en gruppvåldtäkt. Boken kom alltså innan det senaste årets våldtäktsvåg och före det att Metoo-rörelsen tryckt på larmknappen för hur vanligt sexuellt våld mot kvinnor faktiskt är. Ämnet har med andra ord knappast blivit mindre relevant att belysa. Med ”Aldrig mer” har Larsson vridit fokus mot trafficking. Näst narkotikahandel är denna vidriga handel med människor den mest omfattande organiserade brottsligheten och det är dessutom den som ökar mest.
I berättelsen varvas tre olika perspektiv. Här finns Andreea som vuxit upp i Rumänien och lockas till Spanien med löften om ett restaurangjobb hon själv tror är hennes livs chans. Istället visar hon sig ha blivit såld till människohandlare av en släkting. Hon tvingas sälja sex, först i Madrid och sedan i Stockholm. Ett ”jobb” som innebär att hon ska vara tillgänglig för kunder 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan.
Till Stockholm reser ofta torsken Ted. En på ytan nästan vanlig kille med familj och bra jobb. I samma stad arbetar även Patrik, terapeuten och socialarbetaren som försöker få de som köper sex att sluta med detta. Inte minst vill han få dem att förstå under vilka hemska omständigheter de unga flickorna lever.
Att Larsson växlar mellan de tre berättarspåren bidrar till att skildringen ofta ställs på sin spets och blir närmast plågsam att läsa. Andreeas drömmar om att få återvända hem till sin mormor och sin lillasyster står i smärtsam kontrast mot hallickarnas cyniska metoder som syftar till att hon ska förlora hoppet.
Det är grymt att se hur Andreea bryts ned och på samma gång få ta del av Teds och Patriks berättelser. Ted är en människa som inte verkar tänka så noga på vad han gör men han är också en person med högst tveksam moral. Patrik å andra sidan slåss med vanmakten i att veta hur svårt det faktiskt är att få bukt med trafficking. Flickorna skräms till tystnad och har ofta helt förlorat hoppet om att kunna bli fria. Männen som köper dem har mer eller mindre utvecklade försvarssystem för att kunna fortsätta, inte sällan intalar de sig att flickorna gör allt detta frivilligt.
Norstedts har på framsidan kallat boken för ”thriller”, på baksidan används istället den bredare termen ”spänningsroman”. Om det här signalerar en osäkerhet i hur boken ska genrebestämmas får var osagt men Ibland antar den närmast formen av debatt. Och det är här det blir en smula besvärligt. Jag tycker att Larsson ibland glider lite för obekymrat mellan mer konkreta ambitioner på förändring och det skönlitterära gestaltandet. Hon skriver väl, språket är distinkt och det finns en tydlig framåtrörelse både i det och i dramaturgin vilket skapar en närmast filmisk känsla. Samtidigt finns något problematiskt i att göra spänning - och underhållning - av det som uppenbart också är en ambition att visa hur hemsk trafficking är och att något mer måste göras för att stoppa den.
Kanhända väger ändå invändningen lätt inför ett mer pragmatiskt förhållningssätt. Larsson lyckas nämligen väldigt väl med att få läsaren att känna med Andreea och de andra som utnyttjas. Jag gissar att få av de som läser hennes bok, vad den nu än ska kallas, kan vara oberörda efteråt. Vissa scener etsar sig fast och boken kommer förhoppningsvis leda till att trafficking uppmärksammas och möjligen förhindras i större utsträckning än vad som skett.