Innan jag visste ordet av det hade han slitit sig ur min famn och sprungit de sista metrarna upp för trappan och in genom springan i dörren.
Katten Torsten kunde inte komma hem fort nog efter vistelsen hos svärmor en trappa ner. Vi hade haft lägenhetsvisning, och för att våra båda katter skulle vara ur vägen bar vi ner dem till henne. Under den drygt timmeslånga exilen satt Torsten och jamade vid ytterdörren och ville hem igen. Hans kompis Molly gjorde ett välriktat utbrytningsförsök, hoppade och försökte trycka ner handtaget, innan hon tröttnade och la sig för att sova.
Hur Torstskrället ska klara av att flytta nästa vecka vet vi inte. Han är den fegaste katten vi sett och han har i princip levt hela sitt liv på samma 65 kvadrat. Molly, den pälsiga och ständigt spinnande kattmadamen som dricker vatten med tassen, har däremot levt ett liv som gatukatt i Södertälje innan hon hamnade hos oss. Hon är den som morrar och stirrar ner de andra katterna tills de backar undan från födan. Hon kommer att fixa omställningen till livet som utekatt galant.
Vi ska förstås inte släppa ut dem på en gång bara för att vi nu flyttar ut på landet. Först ska de få vänja sig vid vårt nya hem i lugn och ro, för att så småningom bekanta sig med omgivningarna i koppel eller när vi är med. Problemet med Torsten är dock att hans ben tycks sluta fungera så fort han får ett halsband eller en sele på sig. Först sprattlar han hejvilt, sen lägger han sig ner som om han inte ville något hellre än att sjunka under jorden eller dö.
Han verkar inte direkt ha vunnit högsta vinsten i genlotteriet, den där katten. Eller så är det just det han har gjort. Vi människor (med undantag för några längst ut på högerkanten) har sakta men säkert lärt oss kontrollera instinkten att allt främmande är farligt. Det är lätt att glömma att det inte är lika spännande och roligt med miljöombyte när man är katt. Vi får helt enkelt ha lite tålamod och inse att hans instinkter är lite starkare än våra.