Nu är de lyckligt återförenade och Pelly, som var väldigt medtagen det första dygnet hemma igen, börjar nu sakta repa sig såpass att hon äter lite grand och får behålla det.
Matte Kerstin är förstås lycklig och fångar upp den lilla fågeln så ofta hon kan och får. Bara för att ge henne en puss och ett par uppmuntrande ord.
Fågeln flyger från buren till mattes utsträckta hand och prövar sina stämband.
Olyckan var framme i måndags när Kerstin var i färd med att baka och hade köksfönstret lite på glänt för att vädra ut.
Jag får alltid svar när jag ropar på Pelly och nu möttes jag bara av tystnad.
Undulaten Pelly som är en ytterst nyfiken liten varelse och har troligen lyckats komma upp på gardinstången strax ovanför fönsterglipan, klivit ut i tomrummet och åkt kana på fönstret och tumlat ut.
Kerstin visste nästan på en gång att något inte var som det skulle hemma i bostaden:
‒Jag får alltid svar när jag ropar på Pelly och nu möttes jag bara av tystnad.
Hon letade överallt inomhus, gick ut och letade utomhus i allt vidare cirklar i Övre Nyfors, ropade och lockade men ingen respons.
Hon fick ett tips från en god vän om att skicka ut en efterlysning på Facebook och tänkte lite klentroget att det säkert inte tjänade något till, men gjorde som hon blivit tillsagd.
Ganska omgående kom ett svar från någon som trodde sig ha sett en mycket annorlunda liten fågel i Vilsta.
Kerstin cyklade dit på en gång och letade men fann ingenting.
Tack och lov ersattes det kalla vädret som rådde i början av veckan av lite varmare väder. Men ett idogt regnande borde också vara tufft för en liten undulat.
I takt med att modet återigen sjönk om att någonsin hitta sin älskade fågel igen så fortsatte hon ändå att leta. Åkte hem när det blev för mörkt att se något, tvingade sig själv att vila och sova så mycket som möjligt för att orka fortsätta att leta.
På fredagskvällen dök Sofia Ekendahl och hennes barn upp med lilla Pelly i en liten pappkartong.
Under fredagen fick Kerstin slutligen veta att en familj fångat in en undulat i Mesta. Signalementet stämde väldigt väl med hennes tio månader gamla Pelly.
Kerstin vågade knappt tro sina öron. Det var ingen katt, inga större fåglar som hittade Pelly utan en familj:
‒På fredagskvällen dök Sofia Ekendahl och hennes barn upp med lilla Pelly i en liten pappkartong.
Undulaten var då en skugga av sitt forna jag, och hade säkert förlorat flera gram i vikt, men var så tydligt lycklig med att vara hemma igen.
‒Hon brukar hoppa upp och sätta sig tätt, tätt intill sin egen spegelbild här i köket och gjorde det nu också.
Hela första dygnet fick hon dock inte behålla några av de frön hon försökte picka i sig.
‒Det är först nu som Pelly verkar repa sig på allvar. Och det gör mig så lycklig.