Henrik Schyffert har en framgångsrik karriär som manusförfattare, regissör, programledare och de senaste femton åren ståuppkomiker med särskild kärlek till medelklassen med designade hem, curlade barn och skräck att inte hänga med. Shabby Chic-butiker med sporadiskt öppethållande och män i spandex som kör maraton och är ”speciella” kommer i flera prisklasser och känns igen av alla. Det är de skämten som ger de längsta skratten på Lokomotivet.
Men idag räcker det ju inte att bara vara kul. Man behöver ha skäl att ställa sig på scen när denna fylls av begåvade underdogs med starka personliga berättelser i botten. Vad gör då Väldigt Framgångsrik Vit Man? Henrik Schyffert har valt att ta parti mot högerpopulister och panikspridning vilket gett honom en särskild plats i deras hjärtan och mailkonton, strax efter Malena Ernman. Föreställningen är ett svar till dem, representerade av mailaren ”Oden Korsriddare”, en flitig brevvän som triggats av Schyfferts vana att svara eller ”ta debatten” som det ju så fint heter.
Här kommer han in på resonemang som är väldigt intressanta men som inte riktigt kan få den tid de behöver i en ståuppföreställning. Är sju år till första jobbet i Sverige en lång tid eller inte? Är det bra och dåligt att en elit bestämmer? Betyder inte elit just att man är bäst på någonting?
Klockrent blir det när han besvarar floskeln ”Jag hycklar i alla fall inte!” med ”Åh, men det borde du pröva!”
Det allvarliga anslaget i mitten gör föreställningen en aning seg, men utan den skulle bara bli krogunderhållning. Nu använder Schyffert sin skicklighet i att underhålla för att få ut ett budskap och kanske förse några i publiken med lite ammunition till sina drabbningar i vardagen.
Hans styrka är manuset och halsbrytande metaforer. En heroinist i koma beskrivs som ”GW på hostmedicin” och att ha lejt ut en badrumsrenovering till tveksamma hantverkare som " Torsten Flinck och en trebent schäfer”. Samt lyckligtvis även sig själv vid barnens X-box ”en get som för första gången försöker använda bankomat”.
Det är effektiva bilder som drar skratt. Särskilt när han tar ut svängarna i mimiken, något som kolleger som Özz Nujen och Jonas Gardell har betydligt närmare till och som man kan misstänka att han inspirerats av. Annars är föreställningen en väl genomförd retoriklektion - och snyggt ihopknuten på slutet.