Medan jag fotar Wafai Laila läser han en dikt som han skrivit på morgonen. Tålmodigt förklarar han de arabiska orden som jag inte förstår. Dikten är skriven ur en kvinnas perspektiv och beskriver med sarkasm en steroidmuskelbyggare likt en ballong, uppblåst och tom inuti, med blodkärl som växer sig stora och stryper honom.
– Visst är det vackert här! säger han när vi sätter oss på kaféet.
Det har jag inte tänkt på, men när han säger det så uppriktigt ser jag kullerstenarna med nya ögon. Han berättar att han upptäcker nya saker med Sverige varje dag; årstidernas skiftningar, alla olika sorters småfåglar, himlens färger. På samma sätt som han upptäcker den svenska naturen, vill han lära känna den svenska mentaliteten.
– Språket är en nyckel för att förstå mentaliteten. Därför vill jag lära mig svenska ordentligt. Inte bara så att jag kan kommunicera, utan på en djupare nivå, säger han.
Han drömmer om att skriva filmmanus på svenska.
– I Sverige är allt möjligt. Det är aldrig försent att utbilda sig och ändra sitt liv. I Mellanöstern skulle jag anses vara en gubbe som bara ska invänta döden.
Jag visar en av mina dikter. Han berömmer mig och säger att vi har samma stil. Vi skriver båda enkelt och med konkreta symboler från vardagen, men med stora budskap. Han är inspirerad av beat generation, särskilt Allen Ginsberg, och Walt Whitman. Han föredrar det moderna framför traditioner, både i samhället och i språket. Han vägrar att skriva på ett visst sätt bara för att det anses klassiskt och finare.
– Jag vill skriva om världen precis som den är på ett sätt som alla förstår, säger han.
أمشي وحيدا على هده الأرض
ظلي على إمتداد العالم
Dikt av Wafai Layla
Till och med detaljerna i hans dikter stämmer med verkligheten. Exempelvis hur han tog med servetter från kaféet för att spara pengar, och hur han inte tar av sig kalsongerna i omklädningsrum av blygsel.
– I Mellanöstern lever vi i rädsla för så mycket. Vi är rädda för pappa, läraren, chefen på jobbet, polisen och regeringen och gud.
Jag går ensam på den här jorden
min skugga expanderar över världen
Översättning av Anna Enbom
Han berättar att hans pappa behandlade hans mamma som en betjänt, han älskade henne men var inte snäll.
– Familjen sa att jag inte kunde skriva så om min pappa, men det var så det var. Poesin hjälper människan att bli människa, därför måste vi skriva sanningen.
Han tryckte sin första diktsamling i Libanon på grund av censuren i Syrien. En del familjemedlemmar tog avstånd från honom, precis som han blivit förvarnad om.
I Sverige är han fri. Fri att skriva som han vill. Fri från rädsla. Fri från oro över hur han ska överleva dagen.
– Jag tror att min poesi kommer att förändras enormt här, tack vare friheten och alla nya intryck, säger han.
Han jämför poesin med en blindstav. Den hjälper oss att upptäckta problem i samhället och se det vackra som vi tar för givet. Med hjälp av poesin kan vi fortsätta att drömma och sträva efter ett bättre samhälle, även i krigstid.
– Människan behöver inte bara mat och vatten, vi behöver poesi också.