100 år sedan, 1917, på många sätt ett spännande år:
‒Det var dyrtider och brist på mat, som potatiskravaller. Det skedde två ryska revolutioner. Första världskriget var på väg att ta slut, men Norge, Sverige och Danmark lyckades hålla sig utanför. Franska armén höll på att rasa ihop på grund av myterier, berättar Kent Zetterberg, professor emeritus i historia vid Stockholms universitet med specialitet 1900-talet.
‒Även i Sverige gick det hett till. Man brukar tala om året som svenska revolutionen. Det var sista gången vi hade en kungaregering, men hungerkravaller ledde till att den på våren ersattes av en regering ledd av Carl Swartz. Det pågick rösträttsdemonstrationer. Vänstersocialister inspirerade av Rysslandshändelserna drev på.
Vi har aldrig haft så många tidningar som under första världskriget.
Kent Zetterberg, professor
‒Men det lugnar ned sig. Liberaler och socialdemokrater - den politiska vänstern med Edén och Branting - får bilda regering på hösten 1917. Kung Gustav V var själaglad. Han hade packat väskorna uppe på slottet: "Säg bara till när ni ska göra revolution så lämnar jag landet".
‒Tidningarna rapporterar också - vi har aldrig haft så många tidningar som under första världskriget. Det här var innan radion hade kommit.
Det hände väldigt mycket det året, 1917, summerar Kent Zetterberg. Men det är få som vet att viktiga steg i Sveriges politiska utveckling togs i Eskilstuna för hundra år sedan. Just 1917.
I början på året rådde djup splittring inom socialdemokraterna, med stora personkonflikter. Våren 1917 delades partiet i två efter en stormig kongress. Partiet leddes då av den historiska profilen Hjalmar Branting. Hans falang vann. Men utbrytningen, vänstersocialistiska partiet, som öppet stödde den pågående ryska revolutionen, tog med sig ungdomsförbundet, SDUF. Vänstersocialisterna var början till det som senare blev kommunisterna, numera Vänsterpartiet.
Man kan säga att socialdemokraterna för tredje gången sedan sitt bildande 1889 i Malmö på våren 1917 stod naket, i behov av att skapa ett nytt ungdomsförbund. Samtidigt stod Sverige inför viktiga vägval. Ungdomsförbund, som så ofta även i andra folkrörelser, inte bara politiska, behövdes för drivet, skapa idédebatt och ge tillförsel av nya krafter.
Två ledande viktiga krafter som just fått silkessnöret när ungdomsförbundet bröt med sitt parti och hade drivet var tidningsmannen och folkhemmets centralprofil, Per Albin Hansson, samt Gustav Möller, senare socialminister. I stort sett alla unga medlemmar hade gått över till de radikala utbrytarna, omdöpt till SSV. För socialdemokratiska partiet som vuxit sig stort, och för första gången var på väg att konkurrera om regeringsmakten, måste det ha setts som en katastrof. Branting ville inte heller ha med radikalerna att göra.
Men då händer något. Två ungdomsklubbar följer inte med i den nya politiska rörelsen, en i Rotebro norr om Stockholm, och så den i Eskilstuna. Det är i Eskilstuna man vågar mest. På sommaren 1917 bildar Eskilstunaklubben en "propagandakommitté" under ledning av sin ordförande Harry Svensson, sekreteraren Fritz Stenlund och kassören Karl Hovberg.
Klubben blev "Eskilstunas nya socialdemokratiska ungdomsklubb". Var man höll till, eller om föreningens profiler, är okänt. Ett undantag är Karl Hovberg, som förutom att han har fått en gata uppkallad efter sig, senare hamnade på Arbetet i Malmö som ekonomichef. Han stannade i SSU som förbundskassör till 1931 och beskrivs som en "organisatorisk begåvning" med "outtömlig uppslagsrikedom och energi". Hovberg efterträddes för övrigt av Joel Ljungquist, min morfar, som 1942 flyttade till Eskilstuna och i 23 år blev tidningen Folkets direktör.
Nu går det fort. En efter en bildas klubbar runt om i Sverige som förklarar lojalitet till det upprop som skickats ut från Eskilstuna, mot det revolutionära "Stormklockeförbundet". På hösten har man fått ihop 26 nya klubbar. En tidning började ges ut från Eskilstuna, "Ungdemokraten", senare Frihet, som finns kvar i dag. Den 27-28 oktober samlades 45 ombud från de 26 klubbarna till en första kongress i Stockholm på Folkets hus.
Det är det som är skälet till firandet nu på lördag i Eskilstuna, exakt på dagen 100 år efter bildandet.
På kongressen håller Eskilstunaklubbens ordförande Harry Svensson huvudtalet, med Per Albin och Möller i publiken: "Kontakt med det levande livets realiteter skall visa sig bärande i rörelsens fortsatta arbete". På bilder från mötet är det Eskilstunagänget som finns i centrum av laguppställningen, medan de stora politiska profilerna hamnar på flanken.
Resultatet av kongressen blir att den första förbundsstyrelsen i SSU till 1919 utgörs av Svensson, förbundsordförande, Hovberg kassör och i verkställande utskottet hamnar också Einar Svedberg, Fritz Stenlund (de två får först sköta den nya tidningen) samt Ragnar Lundkvist (senare chef för Folkparkerna). Som tack förläggs också förbundet till Eskilstuna de första åren mellan 1917 och 1922, därefter flyttas det till Stockholm.
Betydelsen av initiativet som togs i Eskilstuna 1917 märks med de rader av politiska profiler som SSU genom åren fött fram. Det finns knappt en enda socialdemokratisk toppkraft som inte satt sin fot SSU - Rickard Lindström, Ossian Sehlstedt (Folkets chefredaktör 1943), Adolf Wallentheim, Torsten Nilsson, Ingvar Carlsson, Bosse Ringholm, Olof Palme, Stefan Löfven, Göran Persson, Jytte Guteland, Karl-Petter Thorvaldsson, Jan Nygren, Anna Lindh, för att nämna några storheter.