Mattelektionen har precis börjat. LÀraren börjar dela ut papper med uppgifter till eleverna. En av dem formar direkt pappret till en strut och börjar blÄsa trumpet i den. Det blir som en krigssignal till tvÄ andra elever. Och sÄ utbryter kaoset. De tre springer runt i klassrummet, tjoar och hoppar pÄ bÀnkar.
LÀrarens traditionella reaktion skulle ha varit att strÀngt uppmana eleverna att sÀtta sig i bÀnkarna och vara tysta. DÀrefter höja rösten om de inte lydde, och kanske försöka ta tag i dem och försöka tvinga dem att lugna ner sig. Resultatet hade sannolikt blivit det motsatta.
Men hÀndelsen utspelade sig i NÀshultaskolan som valt ett annat sÀtt att hantera liknande situationer.
Nu hĂ€nvisar lĂ€raren i stĂ€llet övriga elever till ett annat rum dĂ€r de kunde ta itu med sina uppgifter i lugn och ro. De tre brĂ„kstakarna â som de traditionellt kanske skulle ha kallats â fortsĂ€tter leva runt. Men inte sĂ„ lĂ€nge. Efter kanske tio minuter lugnar de sig och sĂ€tter sig i sina bĂ€nkar. Lektionen kan fortsĂ€tta Ă€ven för dem.
[fakta nr="5"]
Situationer som denna Àr inte vanliga, och det har inte hÀnt igen sedan den dagen.
Det kan verka som om det rÄder en lÄt gÄ-mentalitet. SÄ Àr det inte. TvÀrtom Àr det ett medvetet förhÄllningssÀtt som NÀshultaskolan tillÀmpar sedan drygt ett Är tillbaka. Det kallas lÄgaffektivt bemötande. Metoden har utvecklats av den danske psykologen Bo Hejlskov Elvén med utgÄngspunkt frÄn neuropsykologi, stressforskning och affektteori.
âVi vill att alla barn ska fĂ„ möjlighet att utvecklas sĂ„ lĂ„ngt som möjligt, men alla barn har inte samma förutsĂ€ttningar, sĂ€ger NĂ€shultaskolans rektor Pernilla SĂ€holm Corizza.
[fakta nr="3"]
âDe flesta klarar ett nej eller en tillrĂ€ttavisning. Fast i nĂ€stan varje skolklass finns det nĂ„gon eller nĂ„gra som inte gör det. Barn som Ă€r extra kĂ€nsliga, barn som lĂ€tt blir frustrerade och har svĂ„rt att kontrollera sitt handlande. Barn som Ă€nnu inte har den fĂ€rdigheten. Det hjĂ€lper inte att sĂ€ga Ă„t dem. DĂ„ blir allt i stĂ€llet Ă€nnu jobbigare, bĂ„de för dem och för omgivningen. De hĂ€r barnen smittas av andras affekt.
Barnen kan ha en diagnos som till exempel adhd, asperger eller autism. Men inte nödvÀndigtvis. Det kan ocksÄ vara barn som har det jobbigt under en period av olika skÀl. FörÀldrarna kanske ligger i skilsmÀssa eller att en nÀra anhörig har dött. Eller barn som reagerar starkt nÀr de upplever att kraven blir för svÄra.
Man blev tvungen att tÀnka bort allt man tidigare har lÀrt sig.
Sara Carlén, lÀrare
Pernilla SÀholm Corizza berÀttar om hur skolan kom fram till att tillÀmpa lÄgaffektivt metoden:
âSom rektor fĂ„r man hela tiden till sig nya tankar och arbetssĂ€tt. För tre Ă„r sedan fick jag kĂ€nnedom om lĂ„gaffektivt bemötande. Ju mer jag tog reda pĂ„ desto mer intressant tyckte jag att det var. Jag började fundera pĂ„ om det var nĂ„got för oss. Men det rĂ€cker ju inte om jag vill och det kommer uppifrĂ„n som en order
DÀrför avvaktade hon ett lÀmpligt tillfÀlle att ta upp tanken.
TillfÀllet kom i samband med planeringen av personalens kompetensutveckling. DÀr uttrycktes önskemÄl om att satta kommunikation i fokus. Kommunikation inom personalgruppen och med barn, till exempel hur man ger och tar emot kritik.
Det mynnade ut i att personalen under ett Är jobbade med dynamiskt mindset som handlar hur man tar sig an utmaningar. Eller som Pernilla SÀholm Corizza förklarar det:
âOm vi ska förenkla det handlar det om att vi kan lĂ€ra oss av allt vi stöter pĂ„, om vi övar pĂ„ det vi inte Ă€nnu kan och om vi vĂ„gar pröva. Ett misslyckande Ă€r inte ett misslyckande utan nĂ„got som tar oss framĂ„t och utvecklar oss.
[fakta nr="1"]
Arbetet med dynamiskt mindset blev inkörsport till att börja med lÄgaffektivt förhÄllningssÀtt. I ett nÀsta steg ville personalen utvecklas kring hur man bemöter och arbetar med barn i behov av sÀrskilt stöd. Pernilla SÀholm Corizza berÀttade dÄ om lÄgaffektivt bemötande och personalen var beredd att testa.
Sara Carlén Àr lÀrare i en förskoleklass och har varit med frÄn starten.
âMin första reaktion var att det kĂ€nde ganska utmanande, berĂ€ttar hon. Man blev tvungen att tĂ€nka bort allt man tidigare har lĂ€rt sig. Samtidigt var det skönt att fĂ„ ett nytt redskap. Och man mĂ„ste hela tiden vara kreativ, fantasifull och rannsaka sig sjĂ€lv. Det gĂ€ller att hitta nya strategier för att inte göra det Ă€nnu jobbigare för ett barn som redan har det jobbigt.
Hon ger ett exempel pÄ just en sÄdan situation.
Ett frustrerat barn pÄ skolgÄrden kastade pinnar vilt omkring sig. Att gÄ fram till barnet och krÀva skÀrpning hade inte gett nÄgon effekt, snarare gjort allt vÀrre. Sara Carlén kom dÄ pÄ att hon hade ett Àpple i fickan. Hon rullade i vÀg det mot barnet som avbröt sitt pinnkastande, tog upp Àpplet och började Àta. Hon hade lyckats avbryta barnets frustration. NÀr allt lugnat sig skulle det finnas tid att prata om det som hÀnt.
Grundtanken Àr att barn som kan uppföra sig gör det. Barn som inte uppför sig kan inte. LÄgaffektivt bemötande Àr alltsÄ inte nödvÀndigt för alla barn pÄ skolan, men ÀndÄ nÄgot som genomsyrar arbetet i bÄde förskolan och skolan.
âVi lĂ€r ju kĂ€nna alla barn och ser vad olika individer behöver, sĂ€ger Sara CarlĂ©n. Fungerar det inte nĂ€r vi gör som vanligt fĂ„r vi ta till andra verktyg.
[fakta nr="2"]
SpeciallÀraren Christian Andersson började jobba i NÀshultaskolan förra hösten nÀr arbetet med lÄgaffektivt bemötande redan var i gÄng. FörhÄllningssÀttet presenterades för honom redan pÄ anstÀllningsintervjun.
âJag tyckte det lĂ€t intressant, men ocksĂ„ som en utmaning, sĂ€ger han. Man minns ju frĂ„n sin egen uppvĂ€xt hur det kĂ€ndes att Ă„ka ut i korridoren eller bli kallad till rektor. Jag upplever att det hĂ€r skapar en lugnare miljö.
Han berÀttar om ett tillfÀlle nÀr en elev sprang i rasande fart fram och tillbaka i korridoren.
âJag visste att det var meningslöst att sĂ€ga till barnet eller att försöka jaga i fatt. Det hade bara triggat barnet Ă€nnu mer.
I stÀllet satte sig Christian Andersson och en annan personal och spelade ett spel. Det dröjde inte mÄnga minuter innan eleven blev nyfiken och slog sig ner för att ocksÄ spela. Sedan var det inga problem att ta itu med mattelektionen.
Pernilla SÀholm Corizza ger en tankestÀllare kring att ta hÀnsyn till olika individers förutsÀttningar:
âTĂ€nk dig att det Ă€r idrottslektion och eleverna ska springa 100 meter. DĂ„ sĂ€ger en elev: "Men jag har ju inga ben". LĂ€raren skulle knappast svara: "PĂ„ den hĂ€r skolan har vi inte som tradition att inte ha nĂ„gra ben. HĂ€r har vi som tradition att alla ska springa."
Hur förÀldrar och andra anhöriga har tagit emot skolans nya arbetssÀtt varierar.
âEn del tycker att det Ă€r det bĂ€sta som har hĂ€nt, sĂ€ger Pernilla SĂ€holm Corizza. Andra Ă€r tveksamma och sĂ€ger att de har svĂ„rt att ta till sig det hĂ€r.
Personalen ser redan se positiva effekter.
âJag tycker att det Ă€r stor skillnad mot förut, mĂ„nga har blivit mer lyhörda, sĂ€ger kuratorn Lotta Ringkvist.
âDessutom ser jag en större öppenhet mellan personalen. Metoden i sig som ger gott samarbete och prestigelöst förhĂ„llningssĂ€tt dĂ„ hjĂ€lp frĂ„n varandra behövs hitta bra, kreativa och ibland enkla lösningar pĂ„ besvĂ€rliga lĂ€gen
Det visar en situation frÄn förskolan, som ocksÄ tillÀmpar lÄgaffektivt bemötande.
Personalen suckade över Ă€nnu en kaotisk eftermiddag. Bakgrunden var att ett av barnen spĂ„rade ur om hen inte fick frukt först av alla under fruktstunden. Resten av dagen blev jobbig för alla â barnet, resten av gruppen och de vuxna. Rektorn undrade dĂ„ varför inte barnet kunde fĂ„ sin frukt först, för allas trevnad. SĂ„ fick det bli och de jobbiga eftermiddagarna upphörde.
âVi tar ett steg i taget, nĂ€sta kan bli att barnet i stĂ€llet fĂ„r dela ut frukt till de andra, förklarar Pernilla SĂ€holm Corizza.
Det Àr nu andra lÀsÄret NÀshultaskolan jobbar med lÄgaffektivt bemötande, och man tÀnker fortsÀtta. Eller som Pernilla SÀholm Corizza uttrycker det:
âVi hĂ„ller fast, hĂ„ller i och hĂ„ller ut för vi tror pĂ„ det hĂ€r. Men naturligtvis kommer vi att utvecklas och lĂ€ra mer. Det gĂ„r ju ut pĂ„ det och ingĂ„r i vĂ„rt kvalitetsarbete.