I Afghanistan är återbruk en fullständigt normal del av livet. Att ta tillvara på och återanvända sitter i invånarnas ryggrad, medan det här i Sverige åter kommit att bli ett populärt begrepp i klimatdebattens kölvatten. Den som återbrukar minskar sin klimatpåverkan en aning.
"Som när jag fick dig som min son. Du var begagnad som barn betraktat. Jag fick ta hand om ett barn som en annan mamma redan haft, men som får nytt liv här hos oss" konstaterar Cecilia Karlström i boken som heter just "Återbruksmamma" och som precis släppts.
Tidningen får en pratstund med Cecilia och Rashid. Om vänskapen, den udda familjekonstellationen, utmaningarna, framtiden och om deras många samtal kring olika ämnen, som lett fram till arbetet med boken.
Cecilia har försökt att inte gå in på flyktingpolitiken. Den är det många andra som rapporterat om, kritiserat och har synpunkter på. Hon konstaterar att det är ett tärande ämne. Även om familjen Karlström i högsta grad blev en del av den.
För det visade sig i efterhand att den stora flyktingvågen 2015-2016 skulle bli som en lång graviditet för Cecilia och hennes man Tomas Larsson. Efter den fann de sig vara en familj med tonårsson, och nu har de levt tillsammans i tre år.
– Vi är ju i grunden en riktig loppisfamilj. Jag har alltid älskat att köpa en gammal stol och fixa till. Så egentligen var det ju inget konstigt med att jag blev en återbruksmamma.
Cecilia var rektor på en Nyköpingsskola som hösten 2015 tog emot många nyanlända ungdomar. Framför henne en dag stod 16-åriga Rashid, och berättade att han bodde utomhus, var skadad i benet, opererad i hjärtat, och hade det svårt. Ryggsäcken, och id-handlingarna, hade han blivit av med i Medelhavet.
– Jag hade precis fått första avslaget, fick lov att lämna boendet jag delade med andra ungdomar och hade ingenstans att ta vägen. Migrationsverket skrev upp min ålder och ville att jag skulle flytta in på flyktingförläggningen, bland vuxna män som drack och rökte, men då hade jag blivit galen. Jag behövde en lugn, trygg plats att landa på.
Cecilia höll lite extra koll på honom. De pratade ofta och upptäckte snart att de delade ett brinnande fotbollsintresse, och att deras liv faktiskt hade fler beröringspunkter. Beslutet att låta Rashid flytta in i parets lägenhet var aldrig svårt att ta.
– Det fanns plats över, i lägenheten och i våra hjärtan.
Boken tar upp skillnaderna och likheterna mellan två länder, två kulturer som inte vet så mycket om varandra men som har fler likheter än vi förmodligen tror. Cecilia ville dessutom berätta en historia som man inte riktigt känner igen från svensk medierapportering.
– Rashid har hjälpt mig läsa nyheter från Afghanistan, dem ser man inte rapporteras i svensk media. Det har funnits irritation hos Rashid över att det mest bara varit bilder på skäggiga gubbar sittandes i öknen, som kablats ut tillsammans med skräckberättelser som inte har mycket med verkligheten att göra. Vi vill ge en sannare bild av landet, där folk i allmänhet går klädda som vi. Förhoppningsvis kan boken bidra till ökad empati.
Rashid tittar på mig som om jag ställt en ovanligt dum fråga när jag undrar om han vill bo kvar i Sverige.
– Klart jag stannar här. Jag vill fortsätta plugga, skaffa jobb och skapa mig en bra framtid.
Söndagen den 2 juni reser en mycket förväntansfull Rashid till Iran, ett av få länder detta är möjligt i, för att möta upp med sina föräldrar han inte sett på över fyra år. Då de kom ifrån varandra i flykten. Rashid lyckades ta sig till Europa, föräldrarna och syskonen tvingades återvända.
– Vi fick kontakt för bara några månader sedan och jag har räknat dagarna tills vi får träffas. De var överlyckliga att få veta att jag lever och mår bra.
Cecilia och Tomas skickar med några saker, och en hälsning. De har låtit Rashid sköta kontakterna.
– Mina båda föräldrapar är inte så olika även om de lever långt ifrån varandra på många sätt. Mitt liv i Sverige blir väldigt annorlunda än det skulle ha blivit i Afghanistan, men mina föräldrar där är moderna. Viktigast för dem är att jag är glad.
Och hur skulle han inte kunna vara det, säger han, med fyra fina föräldrar?
– Jag lämnade två, och fick två nya. Tack vare att jag träffade Cecilia kom jag snabbare in i samhället, det var jätteviktigt. Jag har lärt mig väldigt mycket och lärt känna många svenskar. Ni tänker och gör kanske saker lite långsamt, hela samhället fungerar lite långsamt. Men det fungerar. Vi tycker vi är smarta i Afghanistan, men kolla hur vi har det, ett land som legat i krig i 30 år.
– Den ungen hade jag inte kunnat göra bättre själv, ler Cecilia.