Elin Reid tillsammans med sin man Dave och sönerna Dylan och Keelan. Elin, som föddes Asp, flyttade till Nya Zeeland med sin nuvarande man för snart 20 år sedan.
Det är morgon hos mig och sen kväll hos henne när vi talas vid digitalt. Elin Reid, 47 år, befinner sig i Wakefield, en liten samhälle utanför staden Nelson på toppen av Nya Zeelands södra ö. Hon är född Elin Asp och uppvuxen i Eskilstuna. Men kärleken fick henne att byta både efternamn och världsdel.
– Mamma förväntade sig hela tiden att jag skulle bli bosatt utanför Sveriges gränser. Men att det skulle bli på andra sidan jordklotet var hon nog inte beredd på, säger Elin.
Låt oss backa bandet. Elin levde sina första sju år i Luleå, sedan flyttade familjen till Eskilstuna där hon genomförde hela sin skolgång. Att hon skulle ut i världen var förutbestämt. Hon var flera svängar i USA, på läger och som au pair, innan hon gav sig iväg för gott.
Det var resan till en annan engelskspråkig ö som gjorde att hon hamnade där hon är i dag. Som 25-åring gick nämligen flyttlasset till Dublin på Irland, där hade hon fått jobb som säljare på IBM.
– Där träffade jag Dave.
Dave är Nya Zeeländare och efter två år i Dublin och ett år i London följde Elin med honom till östaten i sydöstra Stilla havet. Nu har snart 20 år passerat, de har gift sig, skaffat två barn och Elin jobbar som löneansvarig på fiskeföretaget Sealord.
Hon har bara vara hemma i Sverige tre gånger sedan dess, senast för fyra år sedan. Det är en omfattade och dyr resa att göra. Men Elin håller noga koll på vad som händer "där hemma".
Ett kort från Wakefield där Elin Reid och henns familj bor. "Det är taget på en av mina joggingrundor".
– Jag läser Aftonbladet varje morgon och pratar med mamma och pappa dagligen. Jag har även kompisar i Eskilstuna som jag har kontakt med och försöker hålla koll på hur det går för Guif.
Handboll, ja. Det är ett av Elins stora intressen och under åren i Eskilstuna spelade hon för Guif, tillsammans med bland andra vännen och Londonbon Jeanette Eriksson som tidningen nyligen skrev om. Den sistnämnda fortsatte med handbollsspelandet i London, för Elin har det inte varit lika enkelt.
– Det spelas inte handboll här, folk vet inte vad det är. Det finns något lag i Aukland och något i Wellington, det är allt.
I stället har Elin blivit en rugbymamma till sönerna Dylan och Keelan. I Nya Zeeland är rugby nationalsport.
Elin Reid tillsammans med sönerna Keelan och Dylan vid Whatariki Beach på toppen av västkusten på den södra ön.
– Rugby är allt här nere. När All Blacks (landslaget) spelar står landet stilla. Jag har sett två matcher med All Blacks på plats, det var en upplevelse.
Förutom handboll saknar Elin svenska dillchips, de riktiga svenska vintrarna och varma hus.
– Här har vi ingen igen riktig vinter och alla hus är kalla. När det väl blir vinter klär folk i stort sett på sig mer kläder inne än ute.
Nej, det är värmen Elin uppskattar med sitt nya hemland, samt naturen och människorna. Hon gläds över att snart kunna äta svenska köttbullar på Ikea som öppna i närheten inom kort och att Nelson är utrustat med ett svenskt bageri.
– Det är en halvsvensk som driver det, pappan är från Örebro. Där finns allt, snart semlor hoppas jag, dammsugare och riktiga kanelbullar.
En av de bästa sakerna med Nya Zeeland är den vackra naturen, tycker Elin Reid. Här en bild från Able Tasman National Park som ligger nära Nelson.
Nya Zeelands hantering av covid-19 har skilt sig markant från Sveriges. Landet valde att stänga sina gränser när viruset bekräftades och med undantag för ett par månaders nedstängning i början och en månad i augusti har landet varit i stort sett utan restriktioner.
– Vi hade inte covid på nästan ett och ett halvt år. Då var det helt öppet.
Det är i storstaden Aukland, på norra ön, som flest fall dykt upp efter hand och där har det varit nedstängt i omgångar. I och med den nya omikronvarianten har dock ett nytt system med fler restriktioner nyligen införts och Elin hoppas att landet snart öppnar upp för omvärlden igen.
– Vi måste öppna upp snart för ekonomin skull. All turism har försvunnit och det har varit ekonomiskt tufft för många.
Elin Reid tillsammans med sin bror Martin som gick bort i september.
För Elin innebar den stängda gränsen en hård personlig smäll. Hennes bror, som brukade hälsa på med sin familj årligen, gick bort i september.
– Jag kunde inte åka hem, det var jobbigt. Jag missade begravningen och alltihop. Det är många i Nya Zeeland som är i samma situation, med släkt i England och andra länder.
Föräldrarna kom ofta och hälsade på de första åren, men med åren har det blivit alltmer sällan. Nu ser Elin fram emot möjligheten att komma hem till Sverige igen.
– Innan covid kändes det inte som att man var så långt borta men nu, när man inte kan ta sig någonstans, känner man sig extra avlägsen.