Ur arkivet

När artikeln publicerades i december 1954 skulle Linnea fylla 62 år, vilket var den lagstadgade åldern för pension. Men egentligen ville hon inte sluta jobba. Enligt reportern var "... fru Caesar besatt av en arbetsglädje som få" och hon var levande reklam för att bada turk. "Kvick som en vessla klapprar hon fram i badhuskorridorerna i sina trätofflor, ögonen är glittrande glada och det är inte långt till leendet."

Att bada turk innebar både bastu, att bli skrubbad på kroppen och inpackad i filtar. I dag kallas det för att bada hamam, men nu kanske det inte utförs på exakt samma sätt som när Linnea jobbade. På den här tiden hade inte alla hushåll egna badrum och att besöka badhuset var enda möjligheten för att kunna tvätta hela kroppen.

Linnea påtalar försiktigt om den orättvisa som finns mellan män och kvinnor när det gäller tillgången på badtider. Kvinnorna har bara turkbad på torsdagarna medan männen har alla övriga dagar i veckan.

Brottarna var de flitigaste gästerna och många kom till turkbadet för att banta bort några kilo. Men det är inte lätt att ligga inpackad i filtar i flera timmar, men vissa gör det, säger Linnea. Efter badet kunde badgästerna ta det lugnt i hytternas skinnsoffor.

Förutom Linnea Caesar jobbade ytterligare två kvinnor på avdelningen, men under kriget var bara hon anställd. "Då kände jag inte händerna ibland när kvällen kom, och jag tänkte att det här går aldrig väl. Men när morgonen kom var jag pigg och kry igen."