Michelle Axéns röst är bestämd när hon ropar på Ajja.
– Kom!
Michelle har fått Ajja att stanna medan hon själv går 20 meter bort på brukshundklubbens stora gräsplan. Och när hon ropar lyder Ajja med en gång. Hon vet att chansen är stor att Michelle belönar henne med godis.
– Ja, Ajja är en riktig gottegris, säger Mette Klavenes där hon står några meter bort.
Mette är Michelles personliga resurs, och Ajja är hennes hund.
Vad är roligast att göra med Ajja?
– Skogen, säger Michelle, och syftar på de tre dagliga promenaderna i skogen runt brukhundsklubben som trion gör.
Michelle har catch 22-syndrom, som är en kromosomavvikelse. Hon föddes med gomspalt och hade svårt med talet, men pratar bra i dag och använder teckenspråk som stöd. Dyslexi och dyskalkyli, svårighet att räkna matte, ingår också i syndromet, liksom drag av autism.
Djur har Michelle alltid älskat, och de har också alltid tytt sig till henne, berättar hennes pappa, Ronny Lindgren.
– När hon var liten bodde vi tvärs över vägen från en hage med skygga kvigor som sprang från alla, utom Michelle. De ställde sig på kö för att bli klappade av henne, säger han.
När Michelle för en tid sedan flyttade tillbaka till Nyköping från Västervik fick hon plats på ett boende i Arnö. Hon började också i FIA-gruppen, som står för Fungera i Arbetslivet, och är kommunens verksamhet för att få ut fler människor med olika funktionsvariationer i arbete. Först fick Michelle plats på Örstigsnäs.
– Det som funkade bra där var kontakten med hästarna, men det var stora ytor och svårt för henne att gå undan när hon behövde det. Och jag, som är med i brukshundklubben och i styrelsen här, kom på att vi kunde pröva att vara här ute, säger Mette Klavenes.
Disa Heed är enhetschef för FiA-verksamheten.
– Just nu hade vi den möjligheten. Jag är van sedan tidigare att arbeta med personer som har olika funktionshinder, och vi ser att verksamheter med djur brukar fungera väldigt bra för de här personerna. Ofta kräver djuren en tydlig rutin, och det är bra också för våra deltagare.
Mette och Ajja hämtar Michelle på morgonen. De promenerar i skogen runt brukshundklubben, bakar till fiket, plockar disk, handlar och städar, allt vid specifika tider varje dag. På eftermiddagen tränar de agility med Ajja.
– Det finns trygghet i den rutinen. För Ajja är det något nytt att lära sig, hon har inte tränat agility förut.
Om verksamheten skulle försvinna skulle det få allvarliga konsekvenser för Michelle, enligt Ronny.
– Vi har fått höra att det här är något som görs på prov, men vi skulle gärna se att det blir permanent. Michelle har speciella behov och är väldigt smart. Får hon inte den stimulans hon behöver kan det hända att hon blir utagerande, och det i sig är inget hon mår bra av. Hon behöver sina rutiner, säger han.
Hur det blir i framtiden är inte bestämt.
– Min plan har varit att kanske utöka och ha fler deltagare där. Vi prövar alltid nya lösningar i ett halvår i taget innan vi utvärderar, så vi får se, säger Disa Heed.