– Det är lätt att tänka att man ska trösta och fixa när någon dött. Men det här är ju något som inte går att fixa, säger René Sköld.
Han har jobbat som sjukhuspastor på Nyköpings lasarett sedan hösten 2010 och lärt sig att det viktigaste när man möter människor i sorg är att bara "vara där" - att vara lyhörd, finnas till hands och våga stanna kvar.
Hanna Pettersson är ny som sjukhuspräst i Nyköping och tackade ja till jobbet just för att det gav henne möjlighet att få möta många människor och samtala med dem.
– Alla vi möter ligger ju inte för döden. Många blir friska och får åka hem från sjukhuset, men en svår sjukdom kan ändå få människor att inse hur skört livet är och börja fundera över sin dödlighet och då kan man behöva prata om det, säger Hanna.
Men alla vill inte tala när livet närmar sig sitt slut. Det kan gälla både den som själv ska dö och familjen som snart blir lämnad kvar.
– Det där är väldigt olika. En del som är sjuka talar mycket med sina anhöriga om döden, men det kan också vara svårt för familjemedlemmar att ta upp frågan om man tycker att man möter motstånd. Man känner kanske att man vill skydda den som är sjuk, säger Hanna.
Rädslan inför döden kan handla om olika saker. Man kan vara rädd för smärta och att själva döendet ska bli långdraget, men det kan också handla om osäkerheten om vad som väntar efter döden.
– Man är väldigt ensam i döendet. Även om det finns andra där så är själva döden något man måste ta sig igenom på egen hand, konstaterar Hanna.
Själv tycker hon att jobbet som präst gjort att döden blivit mer närvarande i hennes liv.
– Jag inser att livet kommer att ta slut och att man inte kan ta det för givet. Det gäller att ta vara på den tid man har.
För de flesta är döden annars rätt osynlig i det moderna samhället. Numera dör vi på sjukhus, de anhöriga tar inte längre hand om kroppen och efter begravningen förväntas sörjande familjemedlemmar rätt snart börja leva "som vanligt" igen.
– Förr fick sorgen synas på ett annat sätt. Jag tycker inte att vi ska gå tillbaka till svart klädsel och sorgeband, men fördelen förr var att det fanns ett utrymme för sorgen. Det är inte en förkylning som går över snabbt, utan en process som tar lång tid, säger Hanna som tycker att den gamla idén om ett sorgeår inte är så dum.
– Under det året hinner man uppleva jul, födelsedagar och andra högtidsdagar som man upplevt tillsammans med den som dött. Såna dagar kommer att vara tunga även i framtiden, men det första året är värst.
För grannar, arbetskamrater och vänner kan det vara svårt att veta hur man ska närma sig den som är i sorg. Men René tycker inte att man ska dra sig undan och vara så rädd för att göra "fel".
– Man behöver inte säga så mycket; det viktiga är att finnas till hands och våga sitta kvar bredvid den som gråter.
René och Hanna jobbar båda halvtid i sjukhuskyrkan och brukar försöka ta en runda till olika avdelningar när de jobbar. Ibland ber patienter själva att få tala med en präst eller pastor, ibland är det personalen som tror att en särskild patient skulle må bra av att prata med någon. Och själva prästtiteln brukar inte vara något problem, även om den som René och Hanna möter inte själv är troende.
– Det är en balansgång att inte klampa in i människors privata liv samtidigt som man aktivt försöker ta kontakt, säger Rene.
Och alla vill som sagt inte prata om döden. Sjukdomen kanske har tagit över tillvaron så mycket att man faktiskt ibland vill slippa undan och få tänka på annat.
– Samtidigt är det lättare för de anhöriga som fått vara med på resan mot döden att prata om det som väntar. Det gör det lättare att också ta vara på de bra stunder som kan finnas även mot slutet av ett liv, säger Hanna.