Lennart Hallergård till minne

Lennart kom från Bofors och första gången vi möttes var på sektionen Bergs på KTH år 1960, varpå en livslång vänskap tog sin början.
Lennart visste vad han skulle ägna sig åt. Hans far var välrenommerad ingenjör vid AB Bofors, så yrkesvalet var en bit av hans DNA.
Han var en snabbläsare. Om vi andra kommit till kapitel tre i ett kompendium fyllt av siffror och formler, hade Lennart konsumerat kompendiet tre gånger och förstått vad han läst. Därefter talade han om för oss, vad vi behövde kunna. Det räckte för att klara tentor inom föreskriven tid. Vi läste mer för skolan och inte för livet.
Lennarts första anställning var som driftingenjör i plåtvalsverket vid Degerfors Jernverk – en del i bruksföretaget AB Uddeholm. Han trivdes med uppgiften. Allt var inom gångavstånd. När som helst kunde han gå ner till verket och följa det varma flödet från skrot i smältugnarna till färdig produkt. Han tilltalade medarbetarna med förnamn och visste vem som kunde vad.
Hans fru Gunilla – nygift som hon var – upplevde omställningen från storstaden till brukssamhället mer utmanande. Hon anpassade sig dock fort. Bruken var duktiga på att ta hand om sina tjänstemän såväl som tillhörande familjer.
Att smidigt kunna lösa en kunds problem vid en reklamation skapar både goda relationer och framtida affärer. I Lennarts fall blev det ett nytt jobb. Internt hade man nu funnit någon som kunde språk och var förtrogen med järnverkets styrka och svagheter. Intendenten var salig. Här fanns en efterföljare som kunde ta sig an framtida svårigheter med vikande nordiska marknader och marknadsföra det rostfria stålet som enligt ledningen i Uddeholm hade en framtid.
I Degerfors rådde fortfarande lugnet före stormen. Den nytillträdde verkställande direktören Gunnar Wessman var fortfarande upptagen att röja i skogen och bland pappersbruken. Trycket på ledningen i Degerfors ökade dock succesivt. En omorganisation klöv verksamheten i en division Stål och en division Plåt. Detta innebar att agera som en enhet i Degerfors nu var borta. Nya förmågor skulle tillsättas och gamla rensas ut. Headhunters hade gyllene tider. Degerfors honorerades med den stridbare Per Molin för division Plåt och en medföljande controller som kunde fylla nödvändiga excelblad med siffror för beslut om produkters vara eller icke vara. För Lennarts del innebar detta en ny arbetsuppgift. Starta upp ett dotterbolag i Holland. Det passade honom väl. Redan under tiden i Degerfors hade han anställt duktiga medarbetare som agenter. Han lärde sig holländska väl för att kunna samtala med personal och kunder. Holländska var en tillgång, när Lennart senare blev ansvarig för dotterbolaget i Belgien.
Efter Holland pendlade Lennart mellan utlandstjänst eller tjänst hemma, då som platschef vid Nyby Bruk i Torshälla.
Någon gång händer det att man får ett arbete som är mer än en ren pliktuppfyllelse. I Lennarts fall blev det åren i USA. Det gav en extra frihetsgrad. USA är generöst. Restriktioner finns men är få, vilket underlättar affärer. Familjen trivdes och det bidrar till arbetsglädjen. En tid han och familjen inte ville ha ogjord.
År 2002 tog finska OY Outokumpu över ägandet. En konsekvens blev att frigöra den svenska ledningen, i vilken Lennart var en del. Time to go gentlemen.
Lennart fick några bra år som pensionär. Läste sin vana trogen och snickrade på sommarstället. Trivdes med ett styrelseuppdrag i ett kommunalt affärsdrivande aktiebolag. Tyvärr dog Gunilla plötsligt och oväntat. Det tog honom hårt. Själv drabbades han kort därefter av en svår cancer som tog tid att övervinna.
Lennart var i sitt värv: Internationell men ändå svensk, Analytisk men ändå utåtriktad, Lojal men ändå med en egen åsikt. Egenskaper som håller även i en föränderlig värld.
I familjens privata sfär rådde gästfrihet. Hemmet var alltid öppet och det var högt i tak. Vi är många som haft en övernattning hos Hallergårds oavsett var familjen spikat fast sina bopålar. Lennart hade god kontakt med sina kurskamrater i förskingringen. Han tog sig tid att höra av sig. Sådant värmer. Vi saknar honom.