– Välkommen, vill du har handsprit? Jag köpte innan det sålde slut.
Aimo Vejander öppnar dörren med ett stort leende, sträcker fram foten i en lika hjärtlig hälsning och delar med sig av de eftertraktade dropparna. Bakom honom, i trappan som leder till husets övervåning, står en packad träningsväska - redo att användas när coronavirusets grepp över landet lättar.
– Jag saknar att gå på gymmet, säger han och slår sig ner vid köksbordet.
I vanliga fall lever Torshällabon ett aktivt pensionärsliv. Sedan 63-åringen för ett år sedan tog farväl av jobbet som vaktmästare i Klosters kyrka har det varit fullt upp. Förutom tid med familjen – hustrun Tarja, barn och barnbarn – värderar han regelbundna gymbesök och gemenskapen i Torshälla församlings bastuklubb högt. Men smittorisken utesluter numera gymträning, bastuklubbens träffar är inställda och när det gäller umgänget med barnbarnen har han och hustrun, som jobbar på vård- och omsorgsboendet Spångagården, valt att ta det säkra före det osäkra.
– Vi vill hålla oss friska och nu måste alla ta ett personligt ansvar. Tidigare har Mila och Vilma varit mycket hos oss. De är vår rikedom och glädje. Jag har pratat med vår dotter om att träffas ute i friska luften och hålla avstånd, säger han och kastar ett öga på kylskåpet som pryds av åttaåringarnas teckningar.
På köksbänken står en korg med hembakade frallor. Det tillhör inte vanligheterna och är faktiskt en av anledningarna till att Aimo kontaktade tidningen. Han vill dela med sig av uppmuntrande tankar och idéer till alla de seniorer som likt honom själv nu spenderar mycket mer – eller till och med all tid – inom hemmets fyra väggar. Kanske finns det gamla intressen som kan återupptas?
– Det är hög tid att plocka fram vilande handarbeten. Man kan lätt bli dämpad av situationen, jag har ansträngt mig för att göra livet trivsammare och tänker att tiden kan öppna möjligheter till personlig utveckling.
Han har fördjupat sig i böcker om Leif Mannerströms kokkonst, bakat egna frukostfrallor "hustrun var jättenöjd" och botaniserat i förrådet. Där fanns en skivspelare och en mängd finska, svenska och engelska lp-skivor från 60- och 70-talet att återupptäcka.
– Jag blir glad av att lyssna på musik som jag tyckte om som ung. Det rensar hjärnan och ger ny kraft, säger han och bläddrar bland vinylerna som fått flytta in i vardagsrummet.
Behovet av att skingra tankarna är stort.
– Så fort man slår på teven är det coronainformation och bilderna från Italien är extra tunga. Jag följer med i nyhetsflödet men inte varje timme – längre.
Han stannar upp i bläddrandet och visar en favorit.
– Finlands tangokung – Olavi Virta.
Själv kom Aimo Vejander till Sverige från Finland i tidiga tonåren.
– Min 86-åriga mamma ligger på sjukhus i Finland med besöksförbud. Henne känner jag oro för.
Han menar att många bekanta, inte minst de äldre deltagarna i bastuklubben, känner just oro och rädsla i dessa tider.
– Många är närmare 80 år, isolerade och vet inte vad de ska göra. Vi håller kontakt via telefon och jag frågar om de behöver hjälp med handling. Vi måste alla ta ansvar genom att uppmuntra, förmedla hopp och ta hand om varandra. Det kommer att vara tufft ett tag.
Han poängterar att det inte behöver vara svårt.
– Slå en signal till en god vän, det lilla betyder så mycket. Nu finns det tid.