7 500 namnunderskrifter i protest inför Fristadsgrillens sorti talar sitt tydliga språk. Men hur många var så förtjusta i den runda kiosken att de valde att fria med en korv i handen? Det har skett åtminstone en gång.
– Anne var på väg att sätta korven i halsen, säger den före detta Guifmålvakten Morgan Nordström, 56.
För honom var Fristadsgrillen en självklar mötesplats under uppväxten.
– Det var där man hängde med polarna i tonåren. Jag bodde i Brottsta så på vägen hem svängde jag förbi Korv-Stig och tog en korv till. Hans potatismos kunde man döda för, det var det godaste mos jag ätit i hela mitt liv.
När han träffade sin blivande fru blev Fristadsgrillen, men anor från 1950-talet, återigen en mötesplats. Paret sa ja till varandra i Paris och har firat 25-årig bröllopsdag. Båda skrev på protestlistan inför att kiosken försvann 2012.
– Absolut, det är institution som försvunnit från stadsbilden. Jag var grymt besviken och saknar runda kiosken.
Donken Lindgren har minst sagt en stark koppling till både den och Drottninggrillen. Förutom att han själv ägde Fristadsgrillen när den stängdes drev pappa Olle, känd som Korv-Olle, och mamma Elli ställena under många år. När det 2018 planerades bostäder fick Drottninggrillen stänga för att leva en undanskymd tillvaro på Väster. Tills Donken Lindgren bestämde sig för att ändra på den saken.
– Jag ville ta hem Drottninggrillen som ett minne av mamma. Jag ska ta hit en glasmästare som får fixa rutorna. Och så har jag en kompis, Tomas Jungat som är duktig på smide. Vi ska göra skylten som den en gång var, med en krona.
Planen är en privat grillstuga. Men även skylttillverkaren kan vänta sig en inbjudan till Närjeholme. Och det är inte omöjligt att han får ta med sig några vänner för att avnjuta Parisare– stor falukorvsskiva med bostongurka – samt tunnbrödsrullar.
– Han är raggare och morsan jagade raggare och hytte med näven i alla år!
Men ovanstående kiosker var inte de enda samlingsplatserna i stadsbilden. 1958 öppnade Uttermarkskiosken i korsningen vid Rosenbergsgatan. Nils Torneby och hustrun Marthie Torneby frångick konceptet karameller i strut för att satsa på nymodigheten smågodis.
– De ville ha något som ingen annan hade och var först i stan. En försäljare från Stockholm fyllde på geleråttor och annat varje torsdag, säger dottern Inger Torneby, 74.
Kiosken hade en vuxenlucka där det såldes cigaretter och dyra chokladkakor – "de kostade en hel krona" – och en barnlucka utrustad med smågodis.
– En sån, två såna – det fanns ettöresbitar och tvåöresbitar, ibland tog det tid.
För de som svängde förbi Nattkröken efter en kväll i Parken klingar namnet Korv–Rolle förmodligen bekant.
– Jag får höra 'tjenare Korv-Rolle' än i dag, det värmer. De 20 åren med Nattkröken var de roligast i mitt liv, säger Roland Åbrink, 81.
Han huserade till en början på Kungsgatan men flyttade på 80-talet till Tunavallen där det var full rulle.
– På fredagar och lördagar hade Parken öppet till tre och fyra på morgonen. Ungdomarna var snälla när de gick dit och snälla när de gick hem. Det var aldrig bråk, säger han och minns att det kunde bli 20-timmarspass.
– När det går bra kan man jobba hur mycket som helst, säger han varpå hustrun Marianne Åbrink, 80, nickar.
– Enda dagen han var hemma var på julafton men då åkte han runt till alla anställda med julklappar. Jag hatade den där kiosken, att vi fick barn fattar jag inte. Vi träffades ju aldrig, säger hon och gapskrattar.
Bland kunderna fanns en viss ABBA-medlem.
– Anni–Frid bodde i närheten. Hon tackade oss för att vi höll hennes barn vid liv, de brukade köpa korv och mos.
Vad var Nattkrökens specialitet?
– Grillad Special med räksallad och dill. Jag vispade mos själv och höll jämn kvalité men när mosmaskinen kom var det en revolution. Vi hade en korvförening där alla pratade med varandra när det skulle göras prisändringar. Korv-Stig, de andra och jag var vänner, inte konkurrenter, säger Roland Åbrink.
Gerhard Ericson, 86, har haft flera tobaksaffärer, däribland Rosenbergs på Törnerosgatan mellan 1968 och 1978. Vägg i vägg låg en parfymaffär och på kvällskvisten öppnade den tillhörande kiosken.
– När klockan blev 18 fick man inte sälja mjölk i större förpackningar, då öppnade jag kiosken. Tvättmedel fick man inte heller sälja sent. Vi hade raklödder och poly color också.
Vad hette det sa du?
– Poly color är färg som kvinnor har i håret för att bli vackra.
Hårfärg alltså?
– Du har så rätt.
På avdelningen smeknamn har vi kommit till Rock-Moppe, dansbandsmusikern från Monotones, Bengt Eriksson. I slutet av 70-talet öppnade han en liten servicebutik på Stensborgsgatan.
– Men den ingår i kioskvärlden. Pappa byggde upp Erbesons på social kompetens, alla var lika välkomna, poliser som knarkare. Alkoholisterna som köpte på krita kom alltid tillbaka och betalade. Det var även en social plats, folk lättade sina hjärtan. Pappa var 120 procent serviceminded, säger sonen Mikael Eriksson.
En gång kom en kille med ett paket och meddelade att en Erik skulle hämta det.
– Ja, för fan, sa farsan och la paketet på kontoret. Det tog inte lång tid förrän polisen stormade in, det var knark. Polisen förstod att farsan inte var involverad men det blev ett jäkla pådrag.
– Ett annat guldställe var Korv-Stig. Han gjorde fruktansvärt gott potatismos och grillade på ett sätt ingen annan. Han flyttade korven typ var tredje sekund. Fy fan va gott det var. Men mer vet jag inte, han kanske var lite hemlig?
Vid Fröslunda idrottsplats låg Fyrkanten som drevs av en dam med skinn på näsan, Ruth Palm.
– Farmor var 1.50, liten men bestämd. Farfar skalade potatis tidigt på morgonen, det var han som gjorde moset. När farfar dog orkade inte farmor driva kiosken själv så den såldes -67. Grunden flyttades till Willys och är ombyggd flera gånger om, berättar Mariah Palm, 55.
I dryga tio år försåg Ingegerd Pettersson, 84, med assistans av maken Rolf Pettersson, Skogstorpsbor med korv, godis, lotter – och hundmat.
– Skogstorpskiosken var nedgången när jag tog över 69. Folk kom tillbaka med hundmaten, det var skit i den. Men jag fick ordning på allt och det var bara att köra på. Hela familjen med hus, barn och två bilar levde på kiosken.
Bredvid Hedströms manufaktur, där Tingsgården ligger i dag, låg en liten kiosk som Lotta Groths pappa Alvar Hjelm tog över 1963.
– Pappa fick tuberkulos under andra världskriget. Han fick kiosken som någon slags åtgärd.
Som femåring trånade hon efter kokosbollar.
– Stora, fluffiga och möra, de var så goda. Kokosbollarna låg på ett glasfat, tången hade vi kvar tills alldeles nyligen.
Även hon minns Korv-Stig i Tuna Park.
– Jag vet inte om det är en skröna men det pratades om att moset gjordes i badkaret.
Johanna Holmstedt, 49, bor utanför Galway på Irland men kommer från Borsökna. I slutet av 70-talet var hon en "sjuårig drottning av flipperspel" i föräldrarnas badkiosk i Borsökna. Förutom att sälja glass och godis – samt snus under bordet – satsade Ulla Hagström Holmstedt och Tommy Holmstedt på att köpa in en jukebox och en enarmade bandit.
– Fast jag var nog inte så duktig som jag trodde, det handlade mer om att alla ville spela med mig för jag visste var nyckeln till gratisspel fanns. En gång blev det inbrott, de tog snus och kletade glass på hela väggarna. Jag minns fortfarande den vedervärdiga lukten.
Inte långt därifrån, på Klastorpsvägen, låg Borsöknakiosken som Suzanne Bromans föräldrar Sylvia och Leif Andersson köpte en vecka före midsommar 1973.
– Det var kaos, midsommarfirandet var enormt stort i Borsökna på den tiden, säger hon och minns att föräldrarnas andra kiosk i Fröslunda fick tömmas för att klara högtiden.
Kiosken byggdes ut till närköp och familjen bodde i anslutning. Suzanne Broman beskriver sin pappa som en nallebjörn medan mamman sa ifrån när ungdomarna prövade tålamodet lite extra.
– Folk minns det än i dag: "Gå för fan inte in, hon är svart i ögonen".
Tiina Hägg, 39, är uppvuxen i Skiftinge och har starka minnen från kiosken.
– Man klättrade på en stenmur för att nå rutan, hängde på kanten och pekade på det man ville ha. På höger sida fanns det som var för dyrt för mig, som sockerkristaller.
Dessutom köpte hon, 5 år gammal, ofta andra varor.
– Om man hade en lapp från föräldrar fick man köpa snus och cigaretter. Själv skulle jag aldrig låta mina barn hålla i ett cigarettpaket men det här var sent 80-tal. Jag fick alltid köpa cigaretter.
I Skogsängen lång Elsa och Alvar Fribergs kiosk. I folkmun kallades den Korv-Hulda, Elsas smeknamn. Där serverades hemlagat potatismos.
– Min faster körde moset från Intagsgatan på sin trimmade moppe, berättar barnbarnet Håkan Friberg.
När det inträffade en brand i kiosken råkade Kent Carlsson, i dag 65, titta ut genom köksfönstret. Han fick syn på två killar, som i ett försök att släcka, kastade in snö på en den brinnande fritösen.
– Det blev en explosion där Hulda brännskadades i ansiktet. Jag tror det var 71-72 någon gång.
Hur minns du annars Korv-Hulda?
– För moset, man hade bara några korvören och fick en luffare, bröd och mos för 50 öre, säger han och funderar på vem som egentligen hade stans bästa mos.
– Huldas hade mer smörsmak, Korv-Stigs var kryddigt. Båda hade jävligt gott mos.