Nostalgi
Den fjärde december publicerades ett reportage från lasarettets barnavdelning. Det visade sig att barnen inte hade mycket att klaga på, undantaget varandra.
– Det är värst på kvällarna. Då längtar man hem ibland när småbarnen börjar skrika, men annars är det bara roligt, sa Mari-Louise som lånade ut en tidning till sänggrannen Marita.
Vips så blev fickorna vänner. Tillsammans med de andra barnen hade de en alldeles egen uppfinningsrik sysselsättningshandledare vid namn Håkan och de barn som själva inte kunde gå blev skjutsade av "någon av tanterna" till dagrummet där julkalendern visades på teve. På minuskontot stod godisförbudet men eftersom frukt och glass var tillåtet märktes inga sura miner. Barn i skolåldern fick besök av en lärare som kom varje dag och gav läxor. För några barn kunde det upplevas ensamt, speciellt om man fick ligga på isoleringen.
"Det brukar man få göra första tiden, innan doktorn riktigt vet vad det är för fel på en eller om man skulle vara väldigt sjuk och behöver få vara ifred. Men efter en tid brukar de också flyttas till salar där det ligger flera", förklarade reportern.
Men själva julafton då? För de barn som inte kunde åka hem fick föräldrarna hälsa på hela dagen om de kunde och ville. Dessutom var godisförbudet hävt.