Amandas största längtan är att bli mamma.
Det finns strax under 25 000 föräldrar i Eskilstuna kommun – men också många ofrivilligt barnlösa. Enligt Gunilla Sydsjö, adjungerad professor i psykosocial obstetrik och gynekologi, är mellan 10 och 15 procent av alla par som vill ha barn ofrivilligt barnlösa. Dessutom finns många ensamstående i motsvarande situation.
Amanda Björnberg, 27, och Alexander Lindström, 30, är ett av alla dessa par.
"Vissa köper hus – andra köper barn". Amanda funderar rakt ut i sitt instagramflöde. Processen, som paret går igenom, har blivit för tung att bära själv. Det är en av anledningarna till att hon tackar ja till att medverka i Ekurirens nya serie om kampen för en bebis. Ytterligare en anledning är att hennes berättelse ska kunna få andra i samma situation att känna sig mindre ensamma.
Men vadå, tänker ni? Man kan inte köpa ett barn. Nej, det kan man så klart inte. Men efter år av försök och månader med medicinering står Amanda och Alexander vid ett vägskäl. De överväger att själva finansiera sin IVF-behandling via en privat klinik i stället för att vänta på att regionens hjul ska mala klart. Men prislappen för det privata alternativet skulle kunna motsvara en betydande del av handpenningen för ett hus: 100 000 kronor.
Paret ser för och nackdelar med båda alternativen.
– Jag tror att man kan påverka sin vård mer om man väljer att köra privat. Men pengafrågan väger tungt, säger Amanda.
Vi backar bandet. Amanda och Alexander träffades via Tinder för omkring sju år sedan. De visste tidigt att de ville bli föräldrar ihop. För fem år sedan började de försöka aktivt, men misstänkte snart att det skulle bli svårt på grund av Amandas oregelbundna, eller mer eller mindre obefintliga, mens och ägglossning.
Hon var 23 när hon vände sig till sjukvården för hjälp – och fick till svar att hon får återkomma när hon har fyllt 25. När hon väl gjorde det visade det sig att hon vägde för mycket, hennes BMI-värde var för högt för att bli beviljad hjälp. I höstas var hon äntligen godkänd på alla punkter.
– Då startade karusellen för både på mig och min sambo och det gjordes en fertilitetsutredning på oss båda. De hittade pigga simmare hos min sambo och en fin livmoder hos mig. Kort sagt, inget fel förutom att jag varken har mens eller ägglossning spontant.
Amanda försöker hålla jämna steg med en ivrig Lystra. Det är tydligt att de har vandrat längs grönområdet i Måsta många gånger tillsammans. "En anledning till att vi valde att flytta hit var att det kändes som ett bra område att bo i när man har barn", berättar hon.
I dag behandlas Amanda med hormoner för att kroppen ska komma igång med både mens och ägglossning. Kroppen har svarat bra på behandlingen, men biverkningarna har tagit hårt på henne. Migränen har varit ihållande och illamåendet så starkt att hon ibland inte alls har kunnat äta.
– Men det är uppoffringar man får göra, det är det värt.
När hon fick byta de ägglossningsframkallande tabletterna mot sprutor blev hon hoppfull och jublade när det följande graviditetstestet visade positivt. Men lyckan byttes snart mot förtvivlan när de efterföljande dagarnas test visade ett plus som bleknade och försvann.
– Medicinen ger utslag på gravtest. Men vi väntade rätt antal dagar innan vi gjorde testet så vi trodde inte att det skulle påverka testet. Men det förstod vi sen att det gjorde.
– Det kändes som en stor besvikelse. Hade det visat negativt från början hade det varit lättare att hantera.
"Det värsta är när man får 'goda råd' från folk som inte har haft svårt att skaffa barn. När de säger att man ska stressa mindre eller äta mer eller mindre av något. Det är det sämsta rådet man kan ge", säger Amanda som är ofrivilligt barnlös.
Hon avundas andra par som blir gravida spontant – och önskat. Den senaste tiden har varit extra tuff.
– Att varje månad veta att man har misslyckats med att få ett plus på stickan medan folk runt oss skaffar barn utan problem. Man känner sig otroligt ensam i sin resa, då få kan förstå känslan när man varje månad slängs mellan hopp och förtvivlan.
Nu vill hon och Alexander inget hellre än att börja med IVF och ser det som sitt enda hopp om ett barn. Samtidigt förstår hon att behandlingen är tuff för båda parter.
– Men vi pratar väldigt mycket med varandra och känner oss väl förberedda.
Amanda har begärt ut sin journal från Kvinnohälsan och tolkar det som att cykeln som just har börjat kan vara det sista försöket innan det är dags för planeringsmöte på kliniken – som förhoppningsvis leder till att remissen om IVF går iväg. Hur lång väntetid det sedan blir innan behandlingen kan starta det är en av fler aspekter som spela in på parets beslut om de ska välja regionvården eller den privata vägen.
Eller så är det nu de blir gravida.