Mössar, vantar, "tv-sockor" och en och annan halvpolo – Anita Axelsson är mer än förtjust i sin hobby. "Sakerna kommer till nytta för andra och det känns bra för mig."
– En hobby brukar inte löna sig men för mig gör den det. Sakerna kommer till nytta för andra och det känns bra för mig.
Anita Axelsson tillbringar en tredjedel av dygnets timmar med en stickning i händerna och tröttnar aldrig. De färgglada mössorna, vantarna och sockarna växer fram framför teven och skänks och säljs om vartannat. Sedan maken Gunnar Axelsson gick bort för ett år sedan har hobbyn blivit än viktigare.
– Jag har fyra ungar som hjälper till men jag känner mig ensam, säger hon och tummar på två ringar.
Den ena ringen har Anita Axelsson burit sedan hon var 15 år, den andra var en gåva på 60-åriga bröllopsdagen. "Jag har ringarna på halskedjan för att inte tappa dem."
– Det ena är en kamratring, den gav han mig när vi träffades 1951. Jag var 15, han 16 och jag tyckte att han var världens underverk. Den andra fick jag när vi firade 60-årig bröllopsdag.
Var han världens underverk genom livet också?
– Ja, jag tror inte att han sa 'jag älskar dig' mer än tio gånger men han visade det i handling. Båda sa att vi hoppades få gå först men det var hans hjärta som stannade. På sjukhuset tjafsade de först om corona. Sen kom en läkare och sa: "Det är bara fråga om minuter, släpp in dem." Vi fick sitta hos honom till han tog sitt sista andetag.
Makarna fick 65 år tillsammans. "Jag sa att när Gunnar inte lever så vill jag inte leva. Men inom mig vet jag att han inte skulle vilja att jag går och är ledsen. Det tröstar mig."
När hon tittar i de gemensamma upplevelsernas backspegel sticker alla resor till Gambia ut.
– Åh, det saknar jag. Vi hade ett fadderbarn där. Och jag släpade alltid med en massa stickat och gav bort, det var full packning med babykläder.
Att det blev just Frälsningsarmén som nu ska få ett lass för att skänka vidare var självklart. Däremot är omständigheterna inte helt klara.
– När jag ringde var det en papegoja som svarade, jag brukar säga det när det är en telefonsvarare. Och papegojor pratar jag inte med.
Anita Axelsson trivs i sin bostad på Söder – "jag har rullator, hiss och allt" – och har inga planer på att lämna den. Däremot döstädar hon för fullt.
– Jag brukar skoja och säga att allt som är borta slipper de slåss om. Jag kunde inte ha det bättre, även om det märks att jag varit lyxhustru eller samhällsparasit – välj själv – nu när jag ska leva på garantipension. Jag hör dåligt, ser dåligt, går dåligt men annars mår jag ganska bra, säger hon med ett leende.
"Jag hör dåligt, ser dåligt, går dåligt men annars mår jag ganska bra".
För den som vill framkalla ytterligare sådana finns ett säkert kort.
– När jag fyller år vill jag inte ha presenter – men gärna några garnnystan.