Allan går med tunga steg genom S:t Eskils kyrkogård. Här är både hans far och farfar begravda och under normala omständigheter besöker han kyrkogården varje vecka.
– Det är en helig plats, men nu känns det jobbigt att vara här. Jag vill berätta för att det inte ska hända igen, säger han och slår sig ner på en bänk.
Det är den 24 juli när Allans mamma, syskon och syskonbarn besöker gravarna för att lägga blommor. Klockan 13.50 ringer telefonen. Det är Allans bror.
– Farfars gravsten var borta. Det var en chock, mamma höll på att få en hjärtattack. De var på väg att ringa ambulans, säger han och visar genom såväl kroppsspråk som röstläge hur tagen han är.
– Jag mår inte bra.
I det inledande kaoset befarade familjen att något ännu värre inträffat.
– Först trodde vi att de hade grävt upp kistan och tagit liket.
Allan rusar från jobbet och försöker få tag i någon ansvarig. När det inte lyckades beger han sig till kyrkogården där systern lokaliserat personal på plats. Senare blir Allan, som är gravrättsinnehavare, uppringd. Han försäkras om att stenen ska monteras tillbaka och får veta att det via brev meddelats att gravrätten, som gäller i 25 år, har gått ut. Allans farfar gick bort 1994.
– Men jag har inte fått något brev. Ingenting! Post kan försvinna. Hur kan de utsätta oss för det här, att inte invänta svar utan bara ta bort gravstenen? Varför inte skicka digitalt? Och det har inte funnits någon skylt på graven om att man ska kontakta dem.
I ett sådant läge hade han agerat direkt.
– Det är självklart, jag är en skötsam och laglydig person. De sa att de bjuder på gravrätten i 15 år, men det handlar inte om pengar.
Allan reser sig från bänken. Det har gått två veckor, gravstenen är tillbaka och omges av rosa begonior.
– Titta, graniten i den bakre delen är skadad och underdelen är borta. Ska jag komma hit och se en sönderslagen gravsten? Jag kräver att de återställer den till sitt ursprungliga skick. Som det är nu kan jag inte släppa det och gå vidare.
Linn Blomstand är arbetsledare på administrationen för begravningsverksamheten i Eskilstuna pastorat.
– Jag har verkligen full förståelse för att man blir upprörd, men vi måste förhålla oss till begravningslagen. Jag kan se i vår gravbok att det gått ut två brev till honom, säger hon och förklarar rutinerna.
– Några månader innan gravrätten går ut – 31 december, när det har gått 25 år – skickar vi brev och inväntar svar. Till de som inte svarar skickar vi en påminnelse. Vi har ett stort pastorat med 300 gravar som ska förnyas, vi har inte kapacitet att ringa till så många personer.
– Är det så att vi har skickat påminnelse utan att få respons så har graven stått i sex månader till innan vi har rört den. Vi pratar med våra jurister inom svenska kyrkan som säger att får ni inte respons då röjer vi stenen.
Linn Blomstrand förklarar att enligt begravningslagen tillfaller det som är kvar på gravplatsen efter att en gravrätt upphört, inklusive gravsten, huvudmannen. I detta fall Eskilstuna pastorat.
– Så egentligen, rent krasst, är det inte deras gravsten efter den tiden. Jag vet att den har blivit lite stött men vi har varit väldigt generösa och monterat tillbaka den utan kostnad. Vi har erbjudit 15 års gravrätt gratis, anlagt en rabatt och planterat blommor. Egentligen är vi inte skyldiga att göra någonting av det.
Allan heter egentligen något annat.