Vissa har communityts motto i sin presentation på sociala medier. Jonathan Takalo går ett steg längre. Nästa tatuering? En spiraltrappa som klättrar runt armen.
Take nothing but pictures, leave nothing but footprints. Budskapet som pryder Jonathan Takalos arm är något av ett måtto bland likasinnade.
– Är platsen övergiven och dörren öppen eller olåst går jag försiktigt in och dokumenterar för framtiden. Så att platsen på något sätt bevaras.
Intresset tog fart 2017 i samband med införskaffandet av en systemkamera. Jonathan Takalo, som hade noll koll på slutartid och bländare körde på manuella inställningar direkt. "Det blev kolsvart första dagarna. Men jag ville lära mig så att inte kameran fotar mer än vad jag gör."
Förbannelsens hus. Alkemistens hus. Protesmannens hus. Mapparna på datorn tar aldrig slut.
– Jag tycker om bilder som får dig att fundera. Dockor kommer alltid med, jag gillar skräckfilmer och dystopi är en stor del av det övergivna. Någon har ju lämnat platsen.
Som den skräckfilmsfantast han är har Jonathan Takalo en stark förkärlek för dockor. Är de påverkade av tidens tand gör det inte saken sämre.
Eskilstunafotografen är långt ifrån ensam om sin hobby. Facebookgruppen "Övergivna platser" har 335 000 medlemmar.
– På senare år har jag inte varit aktiv där. Det är lätt hänt att någon skriver ut platsen i kommentarsfältet och då är det kört. Det finns folk som letar efter ställen att vandalisera.
Att förtroende är något man förtjänar ser Jonathan som en självklarhet.
– Det syns på min Instagram att jag är seriös och tar bort eventuella ledtrådar innan jag lägger upp bilder, säger han och berättar att när man väl litar på någon byts information mer än gärna.
– Om jag ger dig ett ödehus så får du ett av mig. Nu har jag byggt upp ett kontaktnät med 35 nära vänner. De flesta bor i Sverige, någon i Belgien.
Känt resmål i Norge. "Jag hade haft ögonen på huset i flera år. Många fotar från marknivå men jag vill inte ha en likadan bild som alla andra och körde upp en drönare."
"Det här är i Sverige, ett före detta mentalsjukhus och en uppfostringsanstalt för stygga pojkar. Jag älskar trappan."
Det har dock hänt att personer med helt andra intentioner än att fotografera ställt frågor.
– 'Finns det något hus jag kan slå sönder med ett baseballträ?'Jag blev chockad och bara stirrade. Undrade han seriöst? Det gjorde han faktiskt. Han ville få ut sin frustration och tyckte att ett ödehus får man slå sönder.
Tillsammans med systemkameran och en ficklampa utforskade Jonathan till en början Mentalsjukhuset i Mellansverige, Trampbilshuset i Skåne och Jan Guillous internat i Stjärnhov.
– Nu är Solbacka läroverk renoverat, men jag var där innan dess och fick gå in. Det var inte 100 procent övergivet.
Solbacka läroverk utanför Stjärnhov, känt för Jan Guillous "Ondskan". "Nu är det renoverat och jättefint. Men jag var där innan och fick gå in. Så det var inte 100 procent övergivet."
Av säkerhetsskäl följer en kompis med på strapatserna.
– Om du åker igenom ett golv och tappar telefonen kan det bli jobbigt, säger han och berättar att Sverige snart kändes för litet.
2019 drog han till Tyskland i en gammal VW Passat, betade av 500 mil och slogs av all vandalisering.
– Frankrike har mer oförstörda platser, riktiga tidskapslar. Jag funderar ofta på hur människorna som bott i husen levt sina liv, säger han och berättar om ett öppnat brev som det inte gick att hålla tassarna ifrån.
– Det var till mannen i huset och innehöll information om hustruns testamente. Varför låg brevet kvar och vad hände sen?
"Alkemistens hus" i Frankrike. "Formen tilltalar mig. Min kompis klättrade faktiskt upp men det fanns ingenting att se där."
I Protesmannens hus, även det i Frankrike, fanns en tidning från 1945. Jonathan tappade andan.
– Protesbenen stod väldigt perfekt, säkert någon annan fotograf som varit i farten. Inom hobbyn råder delade meningar om man får flytta på föremål.
Ett beroende i ordets mest positiva bemärkelse – så beskriver Jonathan Takalo ödehusfotograferandet. En favoritplats är "Protesmannens hus" i Frankrike där han hittade en tidning från 1945. "Tänk att det stått så länge utan att någon vandaliserat."
Själv har han med åren blivit mer benägen att peta i verkligheten.
– Fotografsinnet tar över. Men onda blickar ges bara om någon gör sönder något.
"Förbannelsens hus". "Min kontakt i Frankrike berättade att det går ett rykte om att en person som bott där blev sjuk på grund av huset. Hur mycket fakta det är bakom historien kan jag inte svara på."
Elisabeth sanatorium i Tyskland. "Det sägs att hon fortfarande vandrar i lokalerna. Vi använder inte vanlig rök utan rökpellets, det är inte dåligt för lungorna."
Den oundvikliga frågan återstår. Jonathan svarar med samma självklarhet som han tiger som muren angående adresser.
– Rent juridiskt är det inte lagligt. Och jag vill inte kliva på några tår. Men är det inte mer moraliskt fel att låta ödehus förfalla?
Vad blir nästa resmål?
– Italien förekommer i mina drömmar, jag är sugen på alla jättemålningar på väggarna.
800 platser på fem år har resulterat i en och annan mapp på datorn. Snickarglädje, spiraltrappor och läskiga dockor har en tendens att förekomma i flera av dem.