2020 lämnade hon spelarkarriären bakom sig, men är i dag ansvarig för damsektionen inom Guif. "Handbollen har verkligen räddat mig", säger Jessica Dickfors.
Resan till uppvaket och det traumatiska beskedet hade varit lång. Där och då var Jessica, som i dag är 34 och trebarnsmamma, lättad över att ha fått en förklaring till all den smärta hon genomlidit sedan tonåren. I åtta år hade hon brottats med kramper och värk som nu hade fått sin förklaring i diagnosen endometrios – som innebär att livmoderslemhinnan sprids utanför livmodern och bildar smärtsamma härdar, ofta på äggstockarna och på bukväggen.
Samtidigt som sjukhuspersonalen försökte möta henne i traumat som var att hon inte skulle kunna bli gravid pustade hon själv ut över att äntligen ha fått sitt svar. Men senare slog insikten henne med full kraft.
– Jag hade längtat efter att bli mamma sedan jag var tonåring, och hade alltid tänkt att jag ville bli en ung mamma, minns hon.
Nu sitter hon vid det enorma middagsbordet i familjens Torshällavilla, tar en klunk kaffe och pekar på tre tavlor på väggen. Därifrån tittar Anna, Olle och Stina tillbaka medan mamma Jessica uttrycker sin stora lättnad:
– Han hade fel. Och han formulerade sig klumpigt.
Vi backar bandet 20 år. Det hände att tonårstjejen Jessica, som då bodde i Avesta, stannade hemma från skolan på grund av den där odefinierade magsmärtan. Hon tillbringade dagarna hopvikt på sängen och sov långa stunder när det var som värst.
– Det är så min kropp hanterar smärta, jag blir trött och somnar.
Hon minns reaktionerna när hon försökte prata med någon om smärtan hon upplevde; "ja, ja. Du är tjej. Det gör ont att ha mens". Men det var inte bara vid mens som hon hade ont.
I dag drömmer hon om att göra skillnad för tonårstjejer som inte får tillräckligt stöd av elevhälsan eller ungdomsmottagningen.
– Jag vill skrika högt att det inte är normalt att inte gå till skolan för att man svimmar eller kräks för att man har mens. Man måste få hjälp!
I dag består familjen av Jessica och Robin samt barnen Anna, Olle och Stina.
Redan då var hon en aktiv person. Hon orienterade och spelade handboll. Träningen har alltid varit hennes bästa smärtlindring – förutom amning och graviditet, men det visste hon inget om vid det laget. En dag blev smärtan så kraftig att hon fick fara till lasarettet i Falun där man gjorde ultraljud och hittade vätska i buken som tolkades som en cysta som hade gått sönder.
– Nu vet jag att vätska i buken är ett symptom på endometrios. Men då var det väldigt okunnigt.
2009 tog handbollen henne till Eskilstuna och Guif där hon spelade fram till pandemiåret 2020. I dag är hon damansvarig i samma klubb.
– Handbollen var verkligen min räddning, konstaterar hon.
Då var det hennes arbete att träna och hon tog sig till hallen varje dag, hur ont hon än hade. Det var alltid bättre efteråt.
I dag är det svårare att hitta motivationen till fysisk aktivitet som smärtlindring, även om hon vet att det ger god effekt.
Jessica och Robin Dickfors har fastnat på bild i tidningen ett antal gånger. Den här togs 2016.
Genom handbollen träffade hon sin man Robin Andersson Dickfors. Han blev snart bekant med den oförklarliga smärtan som till och från lamslog Jessica.
– Jag mådde så dåligt och var ofta på sjukhuset. Benen domnade, jag kunde inte äta ordentligt och jag gick ner jättemycket i vikt, säger Jessica.
Robin skjutsade henne till sjukhuset flera gånger men på akuten avfärdades hennes upplevelse. Hon kände sig ifrågasatt och började tvivla på sig själv.
– En läkare sa att han såg i journalen att jag hade varit där flera gånger men att det inte var något fel på mig. Han frågade om det skulle kännas bättre om de la in mig.
Hon upplevde det som ett hån.
– Han menade att det hela satt i mitt huvud och jag började tro honom.
Nästa gång smärtan slog till gjorde det så ont att Jessica nästan kräktes. När Robin tyckte att de skulle åka till sjukhuset vägrade hon. Det kändes meningslöst.
Tillsammans med lilla Anna fastnade Robin och Jessica på bild 2015.
Det var först när en kollega på banken, där Jessica jobbade, berättade om sin sjukdom – endometrios – som hon började misstänka att det var det hon själv led av.
– Symptomen stämde; växelvis ont på höger och vänster sida och strålande smärta, ont vid sex, ont vid ägglossning och ont vid mens.
Hon sökte hjälp via Kvinnohälsan i Eskilstuna och slussades vidare till Uppsala. Vid det laget hade hon gjort såväl gastroskopi som endoskopi och magnetröntgen utan att finna svar på smärtan. Så nu erbjöds hon en titthålsoperation för att ta reda på om endometrios kunde vara svaret.
– De sa att de skulle gå in med ett hål via naveln och ett hål i ljumsken. Om de skulle hitta endometrios skulle de också gå in i andra ljumsken.
När hon vaknade efter operationen lät hon handen vandra ner och kände ett plåster på varje sida.
Sedan operationen i januari går Jessica återigen på medicin som försätter henne i klimakteriet – men det kan hon inte göra hur länge som helst, bland annat på grund av benskörheten som kommer med det. "Jag får tantsvettningar och huvudvärk, men det väger upp det andra onda".
När hon vaknade igen var hon rädd att de dubbla plåstren hade varit en dröm, men möttes av en sorgsen sjuksköterska som sa "gud, vi tycker så synd om dig för att du har fått den här diagnosen" och en läkare som konstaterade att "du kommer inte kunna få barn".
Samtidigt upplevde Jessica att hon "sken som en sol", över att äntligen ha fått sitt svar. Sen kom insikten över henne med full kraft och läkarens ord innebar en ny smärta att ta sig an. Hon hanterade det genom att sluta sig och hade svårt att ta till sig information om att det ändå skulle kunna gå att bli gravid med hjälp av IVF.
Efter en tid beslutade paret sig ändå för att börja den resan. Då var de 24 och 26 och hade egentligen inte tänkt att det var dags för barn riktigt än – men eftersom behandlingen kan ta tid var det lika bra att börja.
När den då 24-åriga Jessica väl accepterade att försöka bli gravid genom IVF, på grund av sin nya diagnos, blev hon först nekad på grund av regionens åldersgräns som säger att man ska vara 25 för att göra behandlingen. "Då fick jag ett riktigt bryt och ringde upp dem. Jag vet inte hur, men jag var så arg och ledsen och ifrågasatte det hela och det slutade med att de gjorde ett undantag".
Det var sommaren 2014 och Jessica försattes i klimakteriet inför att börja hormonbehandlingen till hösten. När hon kom in till kliniken för att se hur många ägg som skulle kunna plockas ut gjordes en mirakulös upptäckt. I livmodern växte redan ett embryo som skulle bli parets förstfödda, Anna.
– Det var en jättechock – jag hade varit nedreglerad till klimakteriet hela sommaren och kunde inte bli gravid. Men när man slutar ta medicinen så kickar kroppens egna hormoner igång och på de två veckorna innan jag skulle börja med nästa medicin blev hon till.
Varje morgon tar hon sin medicin i form av en nässpray – som kostar 1 700 kronor och räcker i ungefär en månad. Den omfattas inte av högkostnadsskyddet. Så och på många andra vid påverkas Jessica Dickfors liv av sjukdomen endometrios.
"Jag har sovit mig igenom stor del av värkarbetet innan jag har fött alla mina tre barn", berättar Jessica Dickfors vars kropp verkar hantera smärta på just det viset.
Även lillebror Olle blev till utan IVF, när Jessica hade samlat kraft för att pausa medicineringen, väl medveten om att hon inte skulle klara någon lång period. Sedan var de fyra i familjen och nöjda så.
Jessica medicinerade på med sprutor och bestämde sig för att sadla om till drömyrket sjukgymnast, vilket innebar att sätta sig i skolbänken igen. Plötsligt var hon gravid igen.
– Det var ett "superhoppsan". Vi hade gjort oss av med alla bebisgrejer och hade fullt upp med familjen och handbollen, men kände att det måste finnas någon mening med att jag blev gravid igen.
Familjen Dickfors anno 2017: Robin, Jessica, Olle och Anna. Arkivbild.
I dag är hon återigen i kemiskt klimakterium efter att ha haft väldigt ont i en period. Hon blödde hela förra sommaren och har provat flera olika mediciner utan att uppleva någon vidare förbättring. Därför skickades hon till Enodmetrioscentrum i Uppsala.
– De erbjöd mig att ta bort allting. Livmoder, äggstockar och allting. Men även om jag är klar med att skaffa barn så känner jag att jag är för ung för att ta bort allt.
Där och då intalade hon sig själv att hon inte har så ont. Hon kunde ju gå till jobbet, och mår ganska bra när hon väl får till att träna.
– Jag överlever ju.
När Anna och Olle var små hände det att Jessica hade så ont att hon reagerade med att somna.
– Där är jag inte nu, så ont har jag inte. Absolut att kroppen reagerar med att vilja sova, men jag kan hantera det. Men jag är ju rädd att jag inte ska fixa att vara mamma – och om det blir så är jag beredd att göra vad som helst.